Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Strindberg i Schweiz. Reminiscenser från sommaren 1884. Af Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 HÉLÉNE WELINDER
Fot. Otto, Paris.
AUGUST STRINDBERG. 1884.
skrifva med feberaktig brådska och lägga
det ena arket efter det andra åsido —
ogenomsedt! Så mycket
beundransvärdare är det, att hans härliga stil redan
vid första utkastet kom fram i hela sin
fulländning.
Om han sedermera följde samma
taktik vet jag ej, jag kan endast återgifva
hvad han sade den gången.
Det hände ända någon gång, att han
riktigt slog sig lös, och då kunde ingen
vara gladare än han. Isynnerhet en
sådan dag står klar och lefvande för mitt
minne. Vid frukosten vände sig
Strindberg till mig och frågade på sitt vanliga
försynta sätt, om jag ville göra honom
och hans hustru nöjet att dricka ett glas
champagne med dem för att fira hennes
födelsedag. Kl. 12 under den stora
linden. Han bad mig framföra bjudningen
till min bror, så slapp han göra det på
franska.
En lämpligare plats för ett
högtids-firande kunde ej ha valts. Som ett slags
förlängning af den nedre terrassen sköt
en gräsbevuxen udde fram och höjde sig
tämligen brant öfver en nedanför
liggande »verger», en äng planterad med
fruktträd. Uddens glatta sluttningar, som
man så bekvämt kunde åka utför, hade
spelat en intressant roli i mina
barndoms-lekar. På denna gräsbevuxna udde reste
sig en sekelgammal lind och två
skyhöga popplar, som syntes vida omkring.
Den ena af dem hade vuxit tvärs
genom lindens vidtutgrenade krona, och
detta bjöd, isynnerhet på långt håll, en
sällsam anblick. På denna lummiga plats,
därifrån man hade den härligaste utsikt,
samlades vid det uppgifna klockslaget
det lilla skandinaviska sällskapet jämte
min bror. Strindberg var vid ett
strålande humör, och äfven hans hustru bar
»vackra solskensminen», som han kallar
den i en af sina dikter. Han utbragte
en skål för henne, och då hon reste sig
och med en graciös åtbörd höjde sitt
glas mot hans, sade hon med ett tonfall,
så innerligt, att jag aldrig kunnat glömma
det: »Tack för sju lyckliga år!» —
Under glädtigt samtal tömdes flaskan,
och Strindberg återvände till sitt
arbetsrum i den trefna granngården.
På eftermiddagen bjöd min bror
Strindberg med barn och blomma att följa
med på en åktur. Han skulle göra ett
sjukbesök en half mil därifrån, och den
lille enspännaren kunde godt rymma oss
fyra vuxna jämte småflickorna och min
lilla gosse. Min bror körde själf,
Strindberg satte sig bredvid honom på
kuskbocken, fru Strindberg, barnen och jag
upptogo det inre af. vagnen. Vi åkte
förbi den lilla idylliska Lac de Brét; den
lyste som ett mörkblått öga i sin
infattning af bok och gran. Alltsomoftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
