Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Strindberg i Schweiz. Reminiscenser från sommaren 1884. Af Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG I SCHWEIZ 477
att pyssla om. Jag förvånades öfver
denna idylliska smak hos titanen
Strindberg. Hans förtjusande bok
»Blomstermålningar och djurlifsbilder» var då ännu
oskrifven.
När han ej var närvarande, hände det
stundom att fru Strindberg läste högt
för oss någon älsklingsbit ur hans
skrifter. Hon var en stor beundrarinna af
hans författarskap, dock led hon rent af
af hans uppfattning och framställning af
kvinnan. Med oblandad glädje läste hon
en eller annan af hans dikter, isynnerhet
de vackra stroferna ur »Högsommar»,
där han skildrar deras »förste Mode».
Det var på Drottninggatan,
en brinnande junidag,
på trånga trottoaren
vi möttes, du och jag.
Den blåa slöjan hon då bar på sin
liatt blir för honom ett standert, som
visar honom vägen genom alla stormar.
Din fladdrande blåa slöja
är ännu lika blå.
Den är väl inte densamma,
men alltid densamma ända.
Håll af på fockskotet,
ty haf sjö börjar gå.
Vi frukta väl inga stormar,
men hemma vänta de små. —
Stackars Siri, med hvilka känslor
måste hon under senare bittra år ha tänkt
på dessa strofer, som hon läste för oss
med sådan glädje och stolthet!
Strindbergs diktsamling var ej det
<enda alster af hans penna jag gjorde
bekantskap med under min vistelse i
Chexbres. Det försiggick ett ganska
lifligt utbyte af böcker mellan hans
arbetsrum i den gamla bondgården och Villa
Bijou. Strindberg lånte af min bror Marx,
Lassalle och om jag ej missminner mig
äfven Rousseau. Af honom fick jag låna
bans »Sömngångarnätter», »Svenska öden
och äfventyr» och Jonas Lies »Familjen
på Gilje», en bok som han satte myc-
ket högt, såsom Lies författarskap öfver
hufvud. Jag kan ej påstå, att jag njöt
oblandadt af hans »Sömngångarnätter»
eller ens att de kvarlämnade något
djupare intryck hos mig. Ett undantag
bildar det dråpliga ställe, där han gisslar
ultra-darwinisterna, som vilja härleda ej
blott hela den synliga skapelsen utan
också alla andliga fenomen ur en urcell,
ett protoplasma. Stället kulminerar i
den drastiska förebråelsen: »Man tror
på skon, men förnekar skomakarn». Jag
lade särskildt märke till denna passus,
därför att jag alltid hört Strindberg
omtalas som ateist. Jag vet ej, om han
någonsin i sitt lif varit det, men 1884,
då han skref dessa verser, var han det
åtminstone ej.
I september reste jag till min syster
i tyska Schweiz, men återvände till
Chexbres mot månadens slut.
Strindbergs voro då ännu kvar men funderade
starkt på att flytta till Geneve. Vi
umgingos fortfarande vänskapligt, dock var
vår samvaro ej riktigt densamma som
förr. Kvällarna hade blifvit kyliga, och
vi tillbragte dem mera sällan på
terrassen. Mellan Strindberg och Inga T.
hade en lätt förstämning uppstått, som
lade sordin på hela det lilla sällskapet.
Nya människor hade uppträdt på tiljan,
som jag måste befatta mig med.
Strindbergs å sin sida hade fått besök från
Finland, en Dr. E. och hans fru
Constance, en barndomsvän till fru
Strindberg. De voro fint bildade, behagliga
människor, och jag blef naturligtvis också
bekant med dem. Men de voro ju äldre
vänner till Strindbergs än jag, och jag
ville ej inkräkta på deras samvaro. Jag
väntade med otålighet på min mans
ankomst, som af många göromål kvarhölls
i Sverige. Jag hade så gärna gjort
honom bekant med Strindbergs, men denna
önskan gick aldrig i fullbordan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
