Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Strindberg i Schweiz. Reminiscenser från sommaren 1884. Af Hélène Welinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG I SCHWEIZ
479
Först blyg och tveksam, som sökte han
efter de rätta orden, sedan allt
vältaligare utvecklade Strindberg en plan, som
rörde dem båda. Han hade länge haft
lust att göra en resa till Österlandet,
företrädesvis till Egypten och Palestina.
Men han ville ej företaga den ensam
och hade nu tänkt sig, att min bror och
han kunde följas åt. Tillsammans skulle
de skrifva en bok om sin resa, han på
svenska, min bror på franska. Hur han
hade tänkt sig detta samarbete nämnde
han ej, eller också har jag glömt det.
Men jag minns, att han uttalade sin
afsikt att förse boken med egenhändiga
teckningar —
amatörfotograferingskon-sten var den tiden ännu föga spridd —
ett yttrande som förvånade mig, då ju
Strindbergs otvifvelaktiga målaretalang
ännu ej var känd. Till sist bad han mig
framlägga planen för min bror och
meddela honom svaret.
Hvad var det nu som föranledde
Strindberg att komma fram med detta
förslag? Naturligtvis ansåg han min bror
lämplig som reskamrat; han kände hans
språkkunskaper och visste, att han
färdats vida omkring. Bl. a. hade han
såsom nyblifven läkare under rysk-turkiska
kriget 1877—78 medföljt en den Röda
Halfmånens ambulans till
Schipkapasset och delat härens fruktansvärda
strapatser och därpå följande fångenskap
efter slaget vid Schipka. Han kände
Bulgarien, Konstantinopel och Mindre
Asien och var förtrogen med
Orientens seder och bruk. Men det var ej
blott sin egen fördel Strindberg tänkte
på, då han gjorde min bror detta
anbud. Med sin underbara intuition hade
han hos honom upptäckt en besläktad
ande, en genialisk natur, som våndades
under kälkborgerlighetens och de
konventionella lagarnas för honom olidliga ok.
Han insåg, hvilka frestelser och faror han
var utsatt för i en omgifning, som ej
passade för honom, ej förstod honom.
Jag var bosatt i Sverige, min syster i
tyska Schweiz, och med sitt stora behof
af vänskap och sympati led han mycket
af ensamheten i sitt landtliga
ungkarlshem, skild från allt som fordom uppfyllt
hans lif. Därför önskade Strindberg
förflytta honom till en annan sfär, där
hans ovanliga egenskaper och
mångsidiga begåfning bättre kunde komma till
sin rätt. Allt detta har jag ej
resonnerat mig till sedermera, han sade det själf
på ett sätt, som präglades af den
renaste mänskliga välvilja, den utsöktaste
finkänslighet. Jag kände mig djupt rörd
och jublande glad vid tanken att en
man som Strindberg så fullkomligt
riktigt uppfattat min brors storslagna men
lidelsefulla natur, och att han ville räcka
honom en hjälpande hand. Jag
uppfylldes af en tacksamhet, som hvarken
Strindbergs senare förvillelser eller
människors omdömen om honom någonsin
förmått utplåna.
Den kvällen kunde jag ej somna af
idel glädje. Men i det nyktra dagsljuset
ramlade det vackra luftslottet. Min bror
var denna gång mera sansad än jag.
Han anmärkte med rätta, att han kände
herr Strindberg alltför litet för att utan
vidare lämna sitt hem och uppgifva sin
praktik för att förena sina öden med hans.
Det var en lycka, att han insåg detta,
ty det hade aldrig gått väl. Två sådana
eldnaturer — det hade förr eller senare
blifvit en explosion. Strindberg själf
uppfattade antagligen experimentets
vådlighet, åtminstone visade han ej någon
förstämning, då jag meddelade honom min
brors afböjande svar. Kanske var
tanken på denna Orientresa endast ett
hugskott, som aldrig mera upptogs. Men
för mig kvarstår minnet af en oförgätlig
kväll.
Jag har aldrig återsett August Strind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
