Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Verkligheten och konstnären. Reflexioner och stämningar från en resa. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4*4
JOHN KRUSE
landskap blir majestätiskt och lefvande
som aldrig förr i det elektriska ljusets
skarpa sken. Husen bli så oerhörda i
växlingen mellan intensivt ljus, som lyser
på undervåningarna, och kvällens
mörker, som sänker sig ned öfver taken
men då och då skingras af de flammande
elektriska reklam-annonserna där högt
uppe med sina fyrverkerieffekter i olika
färger, demoniskt lysande och lockande.
Man åker förbi stora slottsliknande hotell
och restauranter, hvilkas ingångar
bevakas och markeras af långa
tamburmajorer i livré och med staf i handen. Så
kommer ett väldigt upplyst varumagasin,
en teater, ett stort mörkt palats, förnämt
och otillgängligt. Butiker kanta hela
vägen. Och hela tiden rinner och
rinner människofloden därnere, den
oändliga, aldrig sinande floden, af hvilken
man själf blott är den minsta lilla
droppe.
Den snabbt rullande omnibussen har
just lämnat bakom sig den lifliga,
strålande upplysta Strand och kommer nu
in i en stillsammare och mörkare
passage. En liten kyrka glider förbi i
kvällsskymningen. Det är en vacker
byggnad af den ädla senrenässansstil som
från stadens moderkyrka, S:t Pauls
katedral, bredt sig ut öfver London och
dess kyrkor och förlänat åt staden det
mest dominerande draget i dess
arkitektoniska fysionomi. Det är hvita
antikiserande tempel, men Londons sot har
svärtat hvitheten, så att denna nu
endast framträder på vissa öfverpartier,
horn och kanter, där regn och sol i
förening nött bort den djupa svärta, som
eljest täcker det hela. Däraf dessa
Londonkyrkors egendomliga, af tidens
patina till stor del skapade skönhet, en
målerisk eller rättare ton-skönhet med
starka kontraster af svart och hvitt.
Ännu en sådan, fritt som en o i gatans
flod liggande liten kyrka passeras. Statyn
af Gladstone i sin långa doktorsmantel
skymtar i dunklet framför den lilla
kyrkans ingång.
Men nu stiger omnibussen uppför
backen, som kallas Ludgate Hill,
passerar under en bred mångspårig
järnvägsbro och närmar sig själfva S:t Paul.
Ur dunklet höjer sig den väldiga
kupolen med sin krans af hvita kolonetter.
Statyer, gafvelfält, reliefer och murar
lysa stundom till i bländande hvitt men
sjunka oftast ned i djupaste svärta. Vi
komma alldeles intill den gigantiska
kyrkan, spelet af ljus och skugga från
de kolsvarta grundmurarna upp till
kupolens skimrande marmorhvithet växer
och blir allt rikare. Och i kvällens stund
i denna underbart skiftande belysning,
detta öfverhängande majestät, framstår
S:t Pauls katedral såsom Londons
skönaste och märkvärdigaste byggnadsverk,
betagande åskådaren med en trolsk, ja
nästan mystisk tjusning.
Då slår mig den tanken: hvar har
jag inom bildkonstens värld sett något
liknande? Svaret låter ej vänta på sig: i
BRANGWYNS etsningar. Just sådana
magnifika effekter i svart och hvitt är det
den berömde engelske konstnären
använder sig af i sina beundransvärda
stora blad med kyrkor och profana
byggnader. Och när det är örlogsskepp,
figurer eller landskap, hans etsnål med
lika genial bredd och kraft framtrollar,
öfverför han äfven på dessa motiv med
lyckligaste resultat sådana effekter, som
man skulle kunna tro att Londons
väderbitna, af sot, regn och sol bearbetade
arkitektur först öppnat hans ögon för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
