Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - C. D. af Wirsén. Några minnesord af Fredrik Vetterlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5oo FREDRIK VETTERLUND
trosmysterierna vidtaga och ensamma ge
svaret. Ett drag af mystik, af stilla och
djup kontemplation har för öfrigt funnits
redan hos den unge Wirsén. Han, B. E.
Malmströms beundrande och pietetsfulle
lärjunge, följde sin egen genius, när han på
1870-talet, då »nya skolans»,
»fosforismens» aktier stodo mycket lagt i
allmänna meningen, förklarade sig icke dela
Malmströms ringaktning för vår
nyromantiska dikt och filosofi och till och med
ämnade själf skrifva nya skolans historia
i en mer förstående och sympatisk ända.
Detta blef tyvärr icke af, endast en
uppsats om Clas Livijn såg dagen, men de
uttalanden som däri gjordes äro dock
de första i det arbete på nyromantikens
»äreräddning», som sedan bedrifvits och
som ännu t. ex. Ljunggren stod
främmande för. Och medan för Malmströms
och Bottigers samtid all annan poetisk
ära — utom Runebergs — sköts i
skuggan för den bländande nationalskalden
Tegnér, så hade Wirsén därjämte sinne
för mera darrande, beslöjade,
oändlighets-trånande tonfall, de atterbomska och
stagneliska månskenssymfonier, med
hvilka hans allra innersta långt mer än
t. ex. Snoilskys var besläktadt.
Hans läggning var sålunda romantisk,
innerlig, »germansk». leke desto mindre
delade han de af honom beundrade
gu-stavianernas kärlek till fransk kultur, om
än näppeligen främst till 1700-talets. En
djup och grundlig romansk bildning är
något som svenska litteraturlärde och
poeter sällan ha haft; Wirsén hade den
mer än de fleste. Frankrikes, Italiens,
Spaniens väsentliga vitterhet från olika
tider kände han alltifrån yngre dagar
som en fackman, och gärna anmälde
han sedermera nya böcker icke minst
från de sydromanska landen. Italien
älskade han, där kom han att länge
vistas, och till dess underbara konstvärld
ur alla epoker vallfärdade han, när helst
han kunde, under hela sin tid. —
Ett rikt andligt lif och ett glädtigt
studentlif har den fört, denna unga
generation, som på 70-talet och senare, i
hufvudstaden och äfven på andra orter,
skulle intaga bemärkta eller utmärkta
platser inom vår kulturella, litterära och
politiska stat.
Men Uppsala, Uppsala, dess
traditioner och dess ungdomslif under den
Lindbladska och den Wennerbergska sångens
auspicier, de ljusa vårkvällarnas och
serenadpoesiens Uppsala, förblir den
bakgrund, hvaremot »signaturernas»
bildningsskede skall ses. Här har då äfven
den unge Wirsén gått, eftersinnande och
svärmisk under Odinslunds träd, medan
kanske »måneglansen» strömmade gyllene
kring de mörka kronorna, genomstack
skuggorna med »en strålig lans» eller, i
ödsliga vinterkvällar, sken långt ut öfver
den hvita upplandsslätten:
O vet! När allt är öde,
och enslig är hvarje stig,
då vaka än de döde,
som fordom ha älskat dig.
Att rädda dig än de sträfva:
af strålar, som fly och bäfva,
ett skimrande nät de väfva
och draga dig hem till sig.
Fram på 1870-talet äro, efter
växlande öden, flere af de forna
»signaturerna» och deras vänner bemärkta
personer i hufvudstadens lif. Hans Forssell
har hastigt blifvit statsråd, Edvard
Bäckström dramaturg och redaktör för
Posttidningen, Snoilskys skalderykte stiger
alltmera och han införes tidigt bland de
Aderton, Wirsén slår igenom som diktare,
bosätter sig definitivt i Stockholm och
mottages jämte sin gamle lärare Nyblom
i svenska akademien af Viktor Rydberg.
Han blir Posttidningens litteraturkritiker
och får så en plattform för den idékamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
