Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - C. D. af Wirsén. Några minnesord af Fredrik Vetterlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
FREDRIK VETTERLUND
stelt trots det »franzénska oskuldsdrag»,
den himmelsfrid, som nu kallades pjåskiga
och föråldrade.
* *
Efter det tidigare 1800-talets stora
poesi, efter götisk hjältedikt och
»norrsken öfver svärden» eller de purprade
romantiska aftonhimlarna öfver fjärran
sagoöar, efter en allt tommare klingande
retorik också, vände sig ju
»signaturernas» lyrik delvis via Runeberg till en
fridsam, lätt stiliserad hvardag. Därvid
funno de bland annat idyllens lilla
grönskande fläck, hvarför ju dock äfven våra
stora romantiker haft mycket sinne.
Några af de renaste tonerna från
Atterboms rika strängaspel höra idyllen till,
såsom hans utomordentliga landtliga
»Minnesrunor» från barndomsnejden Asbo,
och hans romantiska estetik har på vers
och prosa till och med bestämt idyllen
som »det ljuft oändliga i lifvets
inskränkthet». Hur organiskt idyll och hjärtlig
romantik höra samman, har bevisats af
många poetiska fenomen, af
»signaturerna» bland andra. Man läse Edvard
Bäckströms härvidlag typiska poem om
»Nära» och »Fjärran», den vackra
hvar-dagsverkligheten och den oändliga
aningen, morgonens förtroligt solglada och
aftonens drömmande genius — just idyll
och romantik.
Böjelsen för stilla kontemplation,
tacksamt harmonisk eller ock vemodsrik, förde
i förra fallet den unge Wirsén till idyllen,
och under hela sitt lif behöll han smaken
därför. Rena daggdroppar äro strofer
som dessa i »Längtan till landet»:
Jag längtar gå med dig i furuskog,
af granna gator ha vi allt fått nog.
Jag längtar bort från skvallrets jämna gång
till trastens sång.
Jag längtar dit där trefna hyddan står;
där skall du få linnæor i ditt hår,
där skall hvar afton, rodnande och blid,
oss skänka frid.
Där skall hvar morgon med sin friska vind
oss väcka sakta, smekande din kind
och hviskar vakna, luften är så klar,
du unga par!
Hlir enkla och sakliga dessa ord
äro, hur långt borta från den
eftertegnér-ska rkoriken. Här fick 1870-talet hvad
det behöfde, bröd i stället för stenar,
och af denna och några andra dylika
dikter i Wirséns första samling förstår
man, hur den strax slog igenom.
Många år senare skref han om ett
afskildt ställe på Stockholms Djurgård:
I sista mod-toiletten
man far förbi på »slätten»,
till mig blott dikten går.
I landtlig hatt med brätten
och nyponblomsbuketten
och hägg i gyllne hår
hon vid min skuldra står.
Men hennes blåklintsöga
mig säger: akta föga
de band, som flärden band!
Hon mig sin griffel gifver,
jag hvad hon hviskar skrifver,
hon trifs vid skvalp från strand,
hos mig på tu man hand.
Ja, idyllen lyckas, hvad som annars
ytterst sällan händer, att ingifva skalden
jublande, helt sorglösa strofer som i
visan om Stocklyckeäng, där den
wirsén-ska lyrikens eftersinnande grundton ger
vika för en omedelbar stundens glädje.
Glada, skälmska, ja ystra tonfall
också från en annan kant än idyllens
förekomma dock emellanåt hos den unge,
någon enstaka gång äfven hos den äldre
Wirsén, och de höra nästan alltid till
hans bästa. Hvem minns inte »Silléry»
med sin yppiga höstsol öfver målningen
och sin briljanta, susande rytm, hvari
champagnepärlorna spritta, en snillrik
dionysiad, där — som hos Bellman men
i en helt annan stil — tanken på död
och förgängelse förklaras i stundens
rosiga dityramb:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
