- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
549

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vilhelm Ekelund. Af Albert Nilsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VILHELM EKELUND

Af ALBERT NILSSON

I.

^ET ÄR nu mer än tio år sedan
Vilhelm Ekelund för första gången
framträdde som poet inför
allmänheten i en af några
studenter utgifven lyrisk kalender, som bar titeln
»I skilda färger». Han var då ännu ej 20
år gammal. De som hade öra för poesi
märkte strax, att här uppenbarade sig en
ny egenartad diktarebegåfning. Nu har
Ekelund bakom sig en omfångsrik
produktion — sju diktsamlingar och två
böcker essayer — och hans verk afspegla
en poetisk individualitet så djup och
ursprunglig, att han intar en plats för sig i
vår senare litteratur. Det går en lång,
alltjämt stigande utvecklingslinje från
Ekelunds första dikter till hans sista böcker,
där han förkunnar sitt antika ideal.
Ekelund var som skald tidigt färdig. Versen
var hans naturliga uttryckssätt, poesien
den lifsluft, hvari han egentligen lefde;
han syntes skapad för dikt som fågeln för
sång och flykt i det blå. Därför märkte
man hos honom ingen kamp med det
formella, versen gled från början melodiskt
mjuk och genomskinligt klar. Ekelund
har som alla poeter haft sina lärare. Ju
mer betydande en skald är, från desto
flera håll suger han näring, som han
personligt omsmälter. Att stå utan samband
med sina föregångare är, såsom Goethe
säger, att vara en narr på egen hand.

Den svenske skald, som på grund af inre
släktskap utöfvat ett afgörande inflytande
på Ekelund, är Ola Hansson. I
»Dityram-ber i aftonglans» har han i ett pindariskt
ode rest honom en strålande ärestod,
värdig både mästaren och lärjungen.
Hölderlin och Platen synas äfven hafva
djupgående bestämt hans utveckling, särskildt
i antik riktning. Men mer än dessa hafva
Nietzsche och de antika skalderna betydt
för honom. Hans senare diktning är att
förlikna vid en grekisk ö, som höjer sig
ur hafvet med sitt trädomsusade tempel,
helgadt åt någon af de gamla gudarna.

Det som först frapperade hos Ekelund
var hans innerliga, nästan religiösa
naturdyrkan. Han ägnade naturen samma
lidelsefulla kärlek som andra unga poeter
pläga ägna åt en kvinna. Det skånska
landskapet lefver i hans sång som i Ola
Hanssons. Först skildrade han naturen
mera objektivt, tecknade konkreta
inpres-sionistiska miniatyrbilder, ofta slösande väl
rikt med färger. Han har dikter som
vittna om en målares iakttagelseförmåga,
konturerna äro gifna med säker hand, allt
är för ögat. Lyrikern håller sitt jag undan.
Men i och med att diktarens idévärld
vinner i djup och rikedom, få äfven hans
naturskildringar ett större perspektiv och
själsligt innehåll. Han återger mindre
naturen som objekt än de känslor den hos
honom väcker. Naturen blir för honom
en bild af själens skiftande stämningar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:23 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1912/0605.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free