Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vilhelm Ekelund. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM EKELUND
553
dem oförfalskade i ögonen. Antikens poesi
däremot bäres upp af ett annat lifsmod
och lifsjubel, vaggar ej in själen i tomma
drömmerier, utan eggar till handling och
dåd.
Ekelunds »Antikt ideal» är den första
svenska skrift, hvari en djupare och
innerligare frändskap med Nietzsches hela
lifssyn och ställning till kulturproblemen
framträder, men den är mindre frukten af ett
Nietszchetillägnande och direkt påverkan
än framgången ur analoga lifserfarenheter.
Redan förut bära många författare i vår
litteratur spår af Nietszcheanism —
Strindberg, Ola Hansson, Levertin, Fröding, Ellen
Key — men beröringen med Nietzsches
läror synes hos dem mera tillfällig och
yttre; hos ingen af dem har
Nietzscheanis-men tagit form af problemet om förhållandet
mellan antika och moderna lifsvärden.
Ekelund har djupare än de flesta genomleft
romantiken och sökt komma undan den;
liksom Nietzsche har han trott sig i
antiken ha fått fast mark under fötterna.
Romantik och antikdyrkan äro långt
ifrån två motsatser, utan nära befryndade
med hvarandra. Ett af de mest
betecknande dragen för romantikern är hans
längtan till svunna tider, som han höljer i
ett poetiskt skimmer. Romantikern är den
i det närvarande hemlöse. Vi se därför
att vid romantikens inbrott förlade somliga
som Novalis sina ideal till medeltiden,
andra som Oehlenschläger och göterna
sina till vår nordiska forntid, andra igen
som Schiller och Hölderlin sina under
Greklands ljusa himmel. Denna
romantiska »Fernsucht» behöfver ej vara en flykt
från verkligheten, fast den väl ofta är det.
Man kan gå till det förflutna ej för att
trollbindas där utan för att bli mera klar
öfver det närvarande. Det gäller om
dyrkan af det forna nöjer sig med att vara
blott kontemplation eller den står i rapport
till viljelifvet. Ingen är fjärmare än
Ekelund i hans »Antikt ideal» från att isolera
det sköna från lifvets kamp. Skönhet är
lif, lif i dess högsta kvalitet, är själfva
huf-vudtemat i hans bok. Striden gör han
därför till en hufvudbetingelse för
skönheten. Harmonien i gudarnas lif på
Olympen får först sin fulla skönhet, då den ses
mot bakgrunden af fejderna med titaner
och giganter. Apollo var icke blott lyrans,
utan äfven bågens gud. Med finhet har
Ekelund i essayen Charis tolkat den
pin-dariska Charis som ett barn af striden.
Ibland synes han prisa striden för dess
egen skull, glömmande att kampen erhåller
sitt värde af de mål den gäller. Så
förhärligade till sist Nietzsche kriget för dess
egen skull. Det ligger något romantiskt
i att beundra kraften som kraft utan
hänsyn till dess verkningar. Af det slaget var
Tegnérs Napoleondyrkan. Ett förödande
åskväder kan estetiskt rättfärdigas, men
knappast etiskt. En dylik estetisk
värdesättning, som karaktäriseras af sitt sublima
förakt för alla nyttighetssynpunkter, har
Ekelund tydligen uttalat i några ord om
Lasalle: »Hvad som är det mest fängslande
hos honom är ej hans sträfvan, så vidt den
gäller vissa inom närmare och fjärmare tid
realiserbara eller redan realiserade ideal;
det värdefullaste och det egentligen
historiska hos honom ligger kanske tvärtom just
i de ting, som aldrig kunna realiseras.
Ty alla reformer och alla förbättringar af
mänsklighetens lifsvillkor stå under samma
obarmhärtiga tristesse, som är alla
uppnådda mänskliga önskemåls förbannelse:
att förblekna och banaliseras just i och
med upphörandet och slappnandet af den
viljekamp, som bragt dem i världen. Men
hvad som aldrig kan förblekna, aldrig bli
värdelöst, aldrig anfrätas af banalitet, det
är den ideala radikalismen, som i striden
för sanningen och det mänskligas stegring
ser den värdigaste af alla passioner.»
Ekelund dyrkar två slags människor:
de harmoniskt starka, som födts under en
lycklig stjärna och i samklang med lifvet
skapa af sitt väsens öfverfullhet, såsom en
Sofokles och Goethe, och kampnaturerna,
heroerna, som ligga i strid med lifvet och
sig själfva, därför att det före sväfvar
demen högre art af mänsklighet, som de söka
förverkliga. Till dessa höra de tragiskt
sublima karaktärerna, en Platon och
Nietzsche. Det är den harmoniska och
tragiska skönheten Ekelund lägger till grund
för sin etiska värdering. Att det vanliga
lifvet, som mest är prosa, ej håller stånd
inför denna värdering är själfklart. Naturen
siktar öfverallt efter det fullkomliga, men
når karrikatyren. Skönheten ser mest ut
som en lycklig slump. Ekelund äger ej
humorn, som med ett sympatiskt löje kan
betrakta äfven det fula och misslyckade och
under den groteska ytan upptäcka en glimt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
