Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Montenegro. Hastigt skymtadt från en resvagn. Af Greta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONTENEGRO 563
VÄGEN TILL MONTENEGRO.
skulle draga oss uppför de oändliga
branterna!
Först gick vägen mellan ekar och
accasior, slingrande sig fram och åter i
allt brantare stigning. Sju timmars
åkning hade vi för oss, men redan efter
den första timmen vidgade sig utsikten.
Öfver och bortom bergen i väster
började Adriatiska hafvets mörkare blå
teckna sig mot himlen. Här och hvar
ledde en sidoväg till något af de talrika
nya österrikiska fort, som förrädiskt
gömma sig under grönskande gräsmattor och
buskager. Oftast äro de lagda på själfva
krönet af ett berg och dominera hela
den kringliggande nejden. Fort Vermac
t. ex. ligger på den imponerande höjden
af 480 meter.
I stadig täkt förde oss våra små
kampar allt högre och högre, den fruktbara
jorden och grönskan låg djupt under oss,
drömmande i solskenet, rundt omkring
var blott grått, tröstlöst grått berg,
obeskrifligt ödsligt, brant och ogästvänligt.
Men blicken dröjde ej vid det kala
berget, den mest hänförande utsikt
fängslade ögat. Man kände sig som en få-
gel högt uppe i skyn, då man djupt
under sina fötter såg de berg, som ett par
tre timmar förut nere i dalen tett sig så
imponerande höga. Mellan dem och
bortom dem glittrade hafvet, som längst
i fjärran i skimrande soldis flöt ihop med
himlen. I norr och söder stego alltjämt
nya toppar upp, höljda med snö, de
flesta en 1,800 meter höga. — Det var
en syn som ej kan beskrifvas, men som
ej heller kan glömmas.
I ett nu blef vägen knagglig och
stenig, den stadiga stenmur, som kantat
den på sidan, där bråddjupet tog vid,
upphörde plötsligt, kusken pekade på en
hög sten vid vägkanten och sade på sin
brutna italienska: »Vi äro i Montenegro»,
Crnagora som det heter på det egna
språket. Det fattiga landet har ej råd
att göra bättre vägar; kanske ej heller
lust därtill. Det är ej länge sedan dess
invånare skröto med att ej en enda
körbar väg förde till deras ointagliga
örnenäste till land. Kung Nikita tillfaller
äran af att ha skapat förbindelser
mellan sitt rike och yttervärlden. Där förr
endast en halsbrytande klöfjestig gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
