Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hos Thomas A. Edison och Nikola Tesla. Af Eira Hellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576 EIRA HELLBERG
karl, som går på jorden med båda sina
fötter och uträttar något i världen.
Om man nu också småler åt den
amerikanska värdesättningen, så är den
onekligen en karaktäristik af de båda
män, hvars namn sida vid sida lysa emot
oss.
När man träffat båda — hört dem
tala, orda om sina arbeten, planer och
lif, sett deras omgifningar och förnummit
atmosfären omkring dem, så skrifver man
under namnet Tesla: profeten och
drömmaren, under namnet Edison: arbetaren
och organisatören.
Edison håller jämna steg med sin tid,
hans gång är taktfast och säker.
Tesla lefver ett århundrade i förväg
och ser sig ibland om med en hjälplöst
otålig blick öfver bristen på
öfverensstämmelse mellan hvad han vet och hvad
han ser.
Edison bor i East Orange, en liten
lummig småstad en timmas
järnvägsresa från New-York. Själfva staden är
obetydlig — ett litet amerikanskt
samhälle med breda gator och låga hus,
bäddad i skog. I utkanten ligga
Edison-bolagets stora fabriker — raka, fula
fabriksbyggnader inom höga staket. Men
pä en sluttning öfver dem och staden
ligger Llewynn park, en förvildad
jättepark, där Edisons eget hem är.
East Orange lefver egentligen på
Edisons namn. Ingen långväga resande
skulle stiga af vid dess lilla station, där
en eller två halfgamla droskhästar stå
och hänga med hufvudena, om icke
Edison lockade.
Mycket få af de många hundra och
tusende, som årligen med högtspända
förhoppningar sätta lif i en af de där hästarna
och deras kusk med ordern »Till mr
Edison!» komma emellertid längre än till
vägen, som går mellan parken och
fabriken. Det skall vara tungt vägande ord
som förmå den stränge portvakten att
glänta på grinden. Och de visitkort
och bref, som sändas till »mr Edison»,
komma sällan längre än till andre
sekreteraren, som har sina order.
Ty hvad Edison mest af allt afskyr
är nyfikna dagdrifvare, som stjäla hans
tid.
»Jag har inte tid, jag har inte tid»,
plägar han bedyra. Allt äldre blir jag,
allt kortare tid har jag kvar, och allt
mindre hinner jag af det jag vill hinna.
Nej, släpp ingen in.»
Och det händer därför, att långväga
journalister från Berlins, Paris’ och
Londons största tidningar, rika och
framstående män och kvinnor från hela den
civiliserade världen dela obetydliga
nyfiknas lott — att afvisas.
Men när det rätta tunga ordet finns,
är det också en passepartout, som öppnar
hvarje dorr inom de Edisonska
domänerna.
Edison är en man med otrolig
förmåga af koncentration. Han kan i dygn
och dygn vara endast arbetaren, okänslig
för hunger och sömnlust, döf för sina
närmastes vädjanden, intet vetande utom
det experiment, han håller på med. Men
han kan ett ögonblick därefter gå i sin
fabrik eller sitt hem och ha sinne endast
för det hvardagligaste, enklaste. Han
kastar den ena kappan och axlar den
andra, och dräktbytet beror af hans vilja.
Det var därför med en viss
missmodig undran vi en morgon i mars
stodo i det lilla smutsiga
portvaktar-rummet till fabriksgården och väntade
på svaret på det bref som sändts in.
Edison skulle resa till Florida
några dagar senare och arbetade för
högtryck. Det vore ingen vinst att
vinna en knapphändig hälsning, fem
minuters samtal — om hvad? — och så
good bye.
En blek, trött herre i arbetsblus kom
snabbt gående öfver gårdshörnet. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
