Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om Leonardo da Vinci och en svensk monografi öfver honom. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
604 JOHN KRUSE
Mälaren däremot sitter bekvämt framför sitt
verk; han är väl klädd och för blott den lätta
penseln med de vackra färgerna. Hans boning är
fylld med vackra bilder och skinande ren. Ofta
har han sällskap, musik eller föreläsare af vackra
böcker hos sig, och dessa nöjen störas ej af
hammarslag eller annat buller.»
Den store italienarens sirliga
beskrifning på, hur målaren arbetar, klingar nog
helt akademisk, helt tam och elegant i
öronen på de flesta nutida artister, som
på helt annat vis sympatisera med
Rembrandts furiösa arbetssätt, hans glömska af
allt yttre och hela uppgående i stundens
stämning. Leonardo är ej för intet
sydlänning och son af ett folk, där traktaten
om höfvisk lefnadskonst har gamla anor.
Men ingenting vore mera kortsynt och
ytligt än att i Leonardo se en
akademiker.
Klar behärskning, harmonisk ro —
sådana egenskaper är det som
karaktärisera kompositionen i Leonardos målningar.
Men bakom denna behärskning och
jämvikt hur sjuder det ej af en mäktig glöd
och lidelse! Det visa ännu mer än de
färdiga verken hans tusentals teckningar,
hans konstnärstankes första och
spontanaste uppenbarelser. Sirén fäller om dessa
följande omdöme:
»Leonardo är friskast och omedelbarast i sina
teckningar. Bättre än någon annan kan han i
dessa återspegla en idé, fånga en blixtsnabb
själsrörelse. Han utarbetar ingenting genom sina
teckningar, han söker sig icke mödosamt fram
genom att ändra och förbättra samma studie. Detta
förberedande arbete är hos honom vanligen utfördt
redan i tanken; när han tar fram skizzboken, så
sker det för att med några hastiga drag fixera
visionen. Han är mera summarisk än t. o. m.
Rembrandt, då det gäller att antyda en idé. Hans
linje har ofta rikare uttrycksvärden, hans kontur
starkare rörelse än den store holländarens.»
Anmälaren kan för sin del ej fullt
vara med om detta yttrandes sista del.
Rembrandts teknik som tecknare är ju
så oerhördt växlande, och det finns många
blad af honom, hvilka i summariskhet,
linjernas uttrycksvärde och rörelsens lif och
styrka äro fullt så stora trollerier som
Leonardos. Men Leonardos svenske
mono-graf kan dock i viss mån sägas hafva rätt
i sin jämförelse mellan dessa båda
stormäns teckningar. Ty äfven i Rembrandts
mest blixtsnabba utkast, hvilkas linjelek
i sin svepande fart och rundning någon
gång kan erinra om japanernas (ännu mer
kinesernas) liksom fallet är med Leonardos
(se Siréns yttrande i anslutning till
Beren-son om de tankar mästarens teckning
Madonnan med fruktskålen väcker på japansk
konst), kännes dock alltid något, om också
blott ett litet körn, af tyngden, den
bastanta holländska jordbundenheten i deras
upphofsmans väsen, medan Leonardos blad
ha en obeskriflig rent eterisk lätthet, en
natur liksom af luft och eld, som synes
mig symboliseras af den lock i form af en
fladdrande låga, hvarmed mästaren sällan
försummar att pryda sina figurers pannor.
Jämför man Leonardos teckningar med
hans färdiga målningar, får man en aning
om, hvilken väg de beteckna af oerhördt
intensivt arbete, af aldrig tröttnande
disciplinering och behärskning, korteligen af en
jättelik själsstyrka. Med fasta och säkra
tyglar af järn körde denna konungsliga
ande sin inbillnings skimrande och
frustande fålar, som Neptunus med sin treudd
tämjer sitt ystra spann på mästarens
underbara teckning i Windsor. Leonardos
skönhetsverk adlas af själsstyrkan och
visar sålunda en storslagen förening af
estetiska och etiska element. Mästarens
visdomsord ge också ofta uttryck åt denna
förening. Och de rent moraliska
reflexioner man träffar i hans skrifter lysa af en
egendomlig stilla skönhet, resultat som de
äro af ett djupt och rikt lifs samlade
vishet. Jag slutar med att som bevis härpå
citera Leonardos ståtliga ord och
originella liknelse om tålamodet och hans djupa
ord om kärlekens förhållande till
kunskapen. Det sista ordet ger nyckeln till hela
hans lifsverk som konstnär och forskare,
blottar dess innersta drifvande kraft.
Så talar Leonardo om tålamodet’.
»Tålamodet är för kränkningarna detsamma som
kläderna äro för kölden: ökar du dem allt efter
som kölden tilltager, så skall kölden icke kunna
skada dig — Öka på samma sätt ditt tålamod
gent emot de stora kränkningarna, och dessa skola
icke kunna såra dig.»
Om kärleken och kunskapen handlar
,detta Leonardos ord:
»Den stora kärleken födes af den stora
kunskapen om föremålen, som man älskar. Om du icke
äger kunskap om dem, kan du älska dem endast
föga eller alis icke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
