Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Karl Warburg 1852—1912. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
FREDRIK VETTERLUND
på samma gång belyser en stor allmän
politisk meningskamp och sätter läsaren in i
själfva dess centrum. Ur mera fackjuridisk
synpunkt behandlades boken på samma ställe
af W. Sjögren, som konstaterade
litteraturhistorikerns lysande smidighet att sätta sig
in i »äfven relativt fjärran liggande
områden». Warburgs politiska intresse, hans
sympatier för Richerts person och
åskådning och slutligen den arbetsförmåga, som
kan lyfta äfven mycket tungt stoff, gjorde
just honom till mannen.
Utom dessa och andra monografiska
ting — hans ungdomsskrift om Moliére är
osäker i detaljen — har ju Warburg gjort
den breda öfversikt af hela vår senare svenska
litteraturhistoria, hvars omarbetning ännu
pågår och hvartill Henrik Schiick utarbetat
sin motsvarande framställning af de äldre
tiderna. Detta arbete med sin sakliga
gedigenhet och ymniga, populära
framställning skall — särdeles i sin grundliga
omgestaltning — göra vår vitterhets historia
långt tillgängligare än förr och höja
allmänhetens smak och kunskaper i ämnet. Hvad
Warburg öfverhufvud uträttat just i detta
nyttiga afseende kan knappt öfverskådas;
jag tänker då likväl ej på hans bekanta
skolbok, som från en ofullkomlig början
för flera årtionden sedan gång på gång
kunnat framstå i förbättrad gestalt.
*
Under 1880-talet torde de stora
tidningarna mindre än nu ha nödgats
konsekvent hålla en någorlunda passabel
litteratur-afdelning. Ofta voro dessutom t. o. m.
riktigt goda anmälningar anonyma; mer
vikt fäste man ej vid den personliga
insatsen. leke mindre ofta sköttes troligtvis
bokanmälningarna som det föll sig och af
underhuggare, och åtminstone utanför
Stockholm hörde kanske en litterärt skolad
litteraturkritik mer än nu till undantagen.
Sydsvenska Dagbladets recensent -pt- (Hans
Emil Larsson), som gjort sitt till för att
lancera A. U. Bååth, företrädde ett sådant
undantag.
Bland de namn, som fingo pondus i
landet öfverhufvud, var emellertid, vid sidan
af hufvudstadskritikern Wirséns,
göteborgaren Karl Warburgs det mest
uppmärksammade. Och med rätta.
Jag har redan nämnt orsakerna. War-
burgs litterärkritiska verk har ej, likt de
båda — eljes så olika — motståndarne
Brandes’ och Wirséns, burits af ett bestämdt
enhetligt patos, som meddelat sin flamma
åt det mest betecknande de skrifvit. Hans
kritikertyp har varit en annan. Mera
»objektivt» har han gått med på de skilda
verkens skilda ideella förutsättningar och i
regel utan kritik af dessa blott sökt
bestämma, med hvilken styrka, skönhet,
betydenhet — eller tvärtom — verken själfva
ha vuxit fram. Han har icke likt de två
andra känt sig som en kämpe för en viss
världsåskådning; diktens filosofiska basis
har han låtit vara diktarens ensak. Att
denna metod undgår stötestenar, som ligga
i kritikern-idékämpens väg, är påtagligt.
Den möjliggör en lidelsefriare blick på
åtskilligt, den blir mindre utsatt för
missödet att betona somliga af konstverkets
värden för mycket eller för litet i
förhållande till de öfriga, den får mera af
litteraturhistoriens egen lugna blick. Till
gengäld är känslan af att ha en uppgift, att
kunna vilja något i så ojämförligt viktiga
ting som de stora metafysiska och religiösa
frågorna gifvetvis ytterst fruktbar och
skapar lättare den brännande personliga
suggestionskraft, hvilken som ett förtrolladt
jägarhorn samlar män — starkt tilldrager
och starkt stöter ifrån sig.
Handelstidningens K. W-g kände sig
icke bära någon annan fana än den
förstående och välvilliga humanitetens och har
aldrig affekterat att ha någon annan. Massor
af böcker har han alla dessa år behandlat,
och det förhåller sig som han själf sagt:
där han ej ansett »underhaltigheten eller
oförsyntheten eller tillgjordheten» kräfva
en ordentlig näpst, där har hans kritik
främst sökt framtaga och betona böckernas
större eller mindre företräden. Jag tror
mig nu ha sett recensioner af Warburg,
som t. o. m. varit väl medgörliga, om icke
mot underhaltigheten, så mot de två andra
egenskaperna. Men han har också kunnat
taga bladet från munnen. Till exempel
när han afstraffade en ökänd Marsyasfigur,
som brukar lägga sig i litterära och
kulturfilosofiska frågor, då denne för ett antal
år sedan riktat något dilettantiskt angrepp
mot en stor svensk tänkare och skald,
hvilken Warburg stått nära.
Dock, slikt har sällan påkallats; för
det mesta har granskaren kunnat ostördt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0668.html
