Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Warburg 1852—1912. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612 FREDRIK VETTERLUND
mötesgående och rättrådig kritik — jag
påminner om hans parisbref på 8o-talet om
de unga svenskarna — utan, som vi sett,
äfven praktiskt.
Karl Warburgs författarskap har sökt och
framställt hvad Geijer kallade sakernas eget
sammanhang, och bredt och ymnigt lefver
det i hans omfattande verk. Han har haft
den mogne vetenskapsmannens ödmjukhet
att gå upp i verket, och ornamentala effekter
eftersträfvar han icke, om han än ej heller
föraktar dem hos andra litteraturhistorici,
där de äro äkta. Ordets glans och välljud
eller skärpta elegans, de suggestiva
tankeförbindelserna och perspektiven, kritikens
färgrika återframställning af ett verk eller
en hel litteraturperiod, de konstnärliga
verkningsmedlen öfverhufvud äro icke de som
gjort Warburg till den högt ansedde kritiker
eller betydande litteraturhistoriker han är.
Själfva hans estetiska förstående har varit
mångsidigt, starkt och fint, som hans
framskjutna ställning inom facket kräfde, helt visst
både varmare och känsligare än diverse
öfvermänniskoesteters, hvilkas jargon Karl
Warburgs redliga och sakliga natur icke
missunnar dem. Karl Warburg sitter i
hvardagsdräkt vid sitt skrifbord och skrifver
för innehållets skull, populärt och
underhållande, aldrig tungt, kemiskt fritt från
tillgjordhet, stundom litet som det faller sig.
Han har ägt kunskaperna, den historiska och
europeiska öfverblicken, den lärda
skolningen, som pressens majoritet af bokanmälare,
äfven de ärligt skönhetsintresserade, ej
gärna kunna ha, och hans måttfulla, ej
alltför deciderade domar ha talat om hans
ansvarskänsla. En behaglig egenskap hos
denne kritiker och vetenskapsman är
slutligen den fullständiga frihet från rätthafveri,
som ju blott är en sida af hans persons
hederliga flärdlöshet. Han skulle själf vara
den förste att tillstå, icke blott, om han
misstagit sig i detaljer, men i fall han
kommit till en helt annan uppfattning af något
betydande litterärt fenomen, som han förut
t. ex. underskattat. Å andra sidan, i någon
konstlad modeförtjusning skulle han aldrig
inarbeta sig, liksom öfverhufvud ej ge sig
ut för annat än han är.
* #
Som politiker och kommunalman har
Warburg, såsom vi sett, i främsta rummet
intresserat sig för kulturella spörsmål, haft
framgång med motioner och också rent
mothugg. Nåväl, slik är världens gång,
och det kan ju icke skada någons
själf-känsla. Så mycket mindre för Warburg,
som de små skyar, han mött öfver sin
horisont, försvinna i den uppskattning han
faktiskt åtnjuter.
Hos dem som känna honom själf
adresserar sig denna uppskattning i sista hand
till hans person. Hvem förnimmer ej att
bakom Karl Warburgs okonventionella
uppträdande, hans öfverflödande vitalitet, hans
stundom drastiska sätt att — muntligen —
säga sin mening, finns ännu något annat
än det kraftiga intellektuella jag som vi
sett. Där finns en mycket sympatisk
känslomänniska, som lätt ger sig hän, som kan
vara vek, ja i sitt innersta utan tvifvel
blödig och med en förmåga att
oförbehållsamt beundra, som icke blir mindre därför
att den lärt sig använda kritikerns öga.
Att denna omedelbara och ovillkorliga
känsla haft sin del i litteraturhistorikerns
gärning torde tyckas själfklart, men det
kan verkligen finnas folk, för hvilka
dikten — och vetenskapen därom — skulle
betyda vida mindre än den yttre position
och det yttre anseende, som sysslandet
därmed kan förskaffa en energisk vilja. Så
»utåtvänd» Karl Warburg än kan kallas,
detta oorganiska förhållande till konsten
är minst af allt hans. För världspoesiens
olika skönheter har han varit fyr och
flamma, och denna själsvärme, som också
riktats mot människan, har mer än mycken
yttre skicklighet gjort honom till den biograf
och litteraturhistoriker han är; i hans ifriga
medborgerliga intresse återfinnes den säkert
tillika.
\™
.J^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
