Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
JOHAN MORTENSEN
meningar och förvägna frågor, som trots
allt grubbel och alla fantasier äger geniets
säkerhet på sig själf. leke underligt, ty på
gamla dagar kunde Goethe själf bekänna,
att ingen af hans böcker så helt var blod
af hans eget blod som »Werthers
Lidanden». I själfva verket är det Goethes egna
drag som vi skymta bak porträttet af
Werther. Ingenstädes få vi ett så omedelbart
intryck af den unge Goethe som här:
tjugofyraårig, full af hälsa och kraft, öm,
hänsynsfull, sprittande af munterhet och
kvickhet, oemotståndligt tjusande sin omgifning
och imponerande på den som en ung
strålande gud.
Det mest utmärkande draget i Werthers
väsen är en förfinad känslighet. Intet går
honom spårlöst förbi. Den minsta
tilldragelse försätter honom i munterhet eller gör
honom förstämd. Utan att vara
mänskoskygg eller mänskohatare älskar han mest
att ströfva ensam omkring i trakten och
njuta naturens skönheter. Han hatar
konvenansen och reglerna såväl i konsten som
i samhällslifvet — i allt eftersträfvar han
enkelhet och natur. »Till försvar för
reglerna kan man säga detsamma, som man
brukar prisa det borgerliga samhället för.
En människa, som följer reglerna,
frambringar aldrig något smaklöst eller komplett
undermåligt, liksom en, som är bunden at
lagar och konvenans, aldrig blir en
omöjlig granne eller en beryktad spetsbof;
däremot förstör hvarje regel . . . den sanna
känslan för naturen och dess mångfaldiga
yttringar.» Werther tycker de flesta
mänskor vara mycket stereotypa företeelser. De
träla större delen af sitt lif för att kunna
lefva, och aldrig hinna de att sysselsätta
sig med något högre. Huru tomt och
meningslöst blifver icke så de mångas lif.
Samhället med dess orättfärdiga
rättsordning, dess löjliga fördomar, dess narraktiga
rangväsen hatar han. leke heller kan han
tala alla dessa färdiga omdömen, dessa
kalla domar om tillstånd, som den dömande
icke förstår. Om man helt förstår, måste
man förlåta, ursäkta, ty mänskan kan icke
handla annorlunda än hon gör. Denna
sats, sedan så ofta upprepad, belyses i
berättelsen om den förälskade bonden, som
slår ihjäl brodern till den älskade, därför
att han står honom i vägen.
Emot denna hårda samhällsmekanism,
emot all denna förkonstling är Werthers
tröst naturen. Den tillbeder han under
sina ströftåg i trakten, den återfinner han
i Homeros och Ossian, som skildra forna
tiders patriarkaliska scener, den söker han
hos barnen och folket, hvilka utgöra hans
käraste umgänge. Naturen är för honom
ett lefvande väsen, med hvilket han
känner sig som ett. »Den oändliga världens
härliga gestalter sväfvade kring mig,
besjälande allt. Ofantliga fjäll omgåfvo mig,
afgrunder öppnade sig för mig, regnet öste
ned, floder svallade under mig, och det
dånade i skog och berg. Och jag såg dem
skapa och samverka i jordens djup, alla
de outgrundliga krafterna. Ack, huru ofta
har jag då icke längtat, att på vingar likt
tranan, som sväfvar förbi öfver mig, få
flyga till stränderna af det haf, som ingen
mätt. Få dricka denna öfversvallande
lifs-berusning ur det oändligas skummande
bägare.»
Werthers uppfattning af naturen är
djupare än Rousseaus. Man skymtar i
denna lofsång redan den Spinozafärgade
panteism, hvilken skulle slå ut i full låga i
Prometeus och Faust. Och likaså är hela
Werthers människouppfattning buren af
determinismen, naturbestämdheten på viljans
område. »Jag finner det lika egendomligt
att säga: den mänskan är feg, som tagit
lifvet af sig, som det vore otillbörligt att
kalla den feg, som dör i brinnande feber.»
Sällan eller aldrig har väl i en enskild
människas själ en hel tidsålders tankar och
känslor, dess outsagda längtan, dess
knappast tillstådda förhoppningar, all denna
jäsluft, som några år senare skulle skaka
Europas samhällen som en jordbäfning,
funnit ett så lefvande och åskådligt uttryck
som i Werthers gestalt. När han sitter vid
sin älsklingsbrunn förnimmer han
förfädernas andar sväfva ikring sig. Han ser
konungadöttrarna såsom på Rebeckas tid
komma för att bära vatten till sina fäders
palats. Samma längtan efter det primitiva,
efter historiens dimhöljda gestalter, efter
förfädernas andar genljuder öfverallt i denna
tids diktning.
Det var dessa tankar, hvilka många
tänkt i tysthet, men ingen så klart uttalat,
som omedelbart grep samtiden och skapade
den exempellösa framgången åt Goethes bok.
Trots detta tunga tankeinnehåll bäres
Werther under romanens första del framåt
af en verklig lyckostämning, som ett mildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
