Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN 623
enad med en ur vår men icke ur grekisk
synpunkt motsatt egenskap: skönhetslidelsen.
Redan rytmen adlar de osammansatta och
ofta föga upphöjda känslorna i betagande
grad. Hvarken den klassiskt episka eller
den dramatiska dikten eller korlyriken
äger versslag så omedelbart hänförande för
ett modernt öra som den meliska dikten.
Hör endast följande sapphiska vers:
Helga, skimmertronande Aphrodite,
ränkförfarna, dotter af Zeus, jag ber dig,
ej med ångest krossa min själ och ej med
kval, härskarinna!
Härtill komma så bilderna, antiteserna
och andra stilistiska grepp samt de aldrig
överflödande men aldrig heller bristande
skönhetsorden.
Zilliacus eftersträfvar ej fullständighet i sin
framställning. Han utelämnar framför allt
helt och hållet den grekiska lyrikens ena
hälft, kördiktningen. Äfven inom de
medtagna tre grupperna, jamben, elegin och
meliken (vislyriken), nämner han ej ens alla
diktare, som vi något litet känna genom
bevarade dikter eller fragment, långt
mindre söker han karaktärisera dem. Han
har inskränkt sig till några få typiska
gestalter. Såsom afslutning ger han en kort
öfverblick af det grekiska grafepigrammets
utveckling.
Det är icke lätt att gifva en
intresseväckande skildring af diktare, för hvilkas
kännedom så få källor stå oss till buds
som i detta fall. Något större blir
möjligheten därtill, om man ställer vislyriken i
dess historiska sammanhang, ser den i
samband med andra, bättre kända diktarter.
Zilliacus har dock endast i ganska ringa
mån kunnat tillgripa denna utväg, då han
velat förutsätta så ringa kunskapsmått som
möjligt hos sina läsare. Han skrifver
nämligen ej för fackmän utan i syfte att göra
Hellas’ lyriker kända och lefvande för en
kulturvaken allmänhet, som icke kan läsa
dem på grundspråket.
Hvad han eftersträfvar, är därför att
lämna en kort men karaktäristisk rad af
så vidt möjligt fylliga diktarporträtt. Med
lika mycken ifver som smak har han bland de
många små fragmenten framdragit allt,
som han funnit bidraga till den skildrades
individualisering eller till kunskapen om
dennes konstnärsskicklighet. Några
antydningar lämnas också om deras betydelse
både i forntiden och för den nyare tidens dikt.
Först tecknar han Archilochos,
jamb-diktaren, den typiske företrädaren af den
helleniska lyrikens hvardagssida. Hvardaglig
är han både till sin föga upphöjda moral
och till sin konstnärliga läggning, men hans
hvardaglighet är hellenisk. Zilliacus
framhåller träffande, hur just detta drag i hans
lynne gör hans alstring omväxlande, käck,
personligt lefvande. Det är måhända en
viss förkärlek för Archilochos som gjort
att författaren börjat sin bok med honom,
jambdiktaren, och ej med elegin, hvilken
diktart man eljes brukar taga förut, då den
till sin form och äfven sin åskådning står
den äldre episka dikten närmast.
Bland elegidiktarne är det egentligen
två författaren skildrar, Tyrtaios och
Theognis. Båda tecknas riktigt, dock har den
förres stolta bild knappast fått något drag
tillagdt öfver de förut af forskarna
framhållna. På Theognis röjer däremot Zilliacus
en allsidig blick, som ej saknar nya
synpunkter i en eller annan enskildhet.
Hade han haft större intresse för den
religiösa utvecklingen, skulle han ytterligare
kunnat framhäfva en intressant motsättning
mellan Theognis och dennes äldre
föregångare såsom elegidiktare, Solon. Båda klaga
att Zeus’ världsstyrelse ej är rättvis, att han
ger den gode olycka, den onde framgång.
Men Theognis nöjer sig därmed. Solon
åter fortsätter att tänka öfver gåtan och
släpper ej sin tro att rättfärdighetskrafvet
dock till sist blir förverkligadt. Såsom prof.
A. B. Drachmann*) i Köpenhamn
slående framhållit, var just detta starka
rättfär-dighetssinne ett utmärkande drag för den
äldre athenska dikten.
Det elegiska versmåttet är, i längre
dikter, för modern smak ganska tungläst.
Erkännom, att vi haft vissa frestelser till
tankspriddhet midt i B. E. Malmströms
Angelika, och nog vore författaren till
Römische Elegien platt förgäten, om han ej
hette Goethe 1 Däremot är som sagdt den
meliska lyriken för oss kanske mest
lättillgänglig af all klassisk dikt. Hvilka forntida
namn ljuda mer lockande än Alkaios,
Sappho, Anakreon? Med särskild hänförelse
tolkar ock Zilliacus de båda förstnämnda,
diktarparet från Lesbos’ ungt lidelserika,
friskt men hetsigt skönhetstörstande folk.
Allra hänfördast naturligtvis Sappho. Genom
* Udvalgte Afhandlinger Gyldendalske
Boghandel. (Nordisk Forlag) s. 31 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
