Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624 ERIK HEDÉN
årtusenden har hon för alla sångglada,
ynglingssvärmiska sinnen stått ej blott som
mänsklighetens största skaldinna, utan
helt kort och godt som skaldinnan. Hon
var ju skön, och hon diktade det man
tycker anstå en kvinna. Hon och Aspasia
ha för eftervärlden företrädt det kvinnliga
element vi eljes med sådan förvåning
sakna i Hellas.
Stödd på Welcker, tillbakavisar Zilliacus
ridderligt den länge inrotade tron, att
Sap-phos brinnande kvinnokärlek -— af
manskärlek finnas endast få spår hos henne
— sammanhängde med ett onaturligt
könslif. För sin skildring af henne,
hvilken är mycket fängslande, har han för
öfrigt haft att tillgå en omfångsrik lärd
forskning, hvilken han emellertid, och det
säkerligen utan nämnvärd skada, endast i
begränsad mån nyttjat. Många tyskar ha
skrifvit böcker om Sappho på flera sidor, än
vi ha kvar rader af henne själf, men det
vi veta om henne, är lika litet, hur mycket
som än skrifves. En sak fattas i Zilliacus
Sapphokaraktäristik, hvilken eljes röjer klar
blick för det rent kvinnliga i hennes
diktarlynne. Han har glömt den naivitet som
röjs däri, och som ger den dess största
behag, ehuru ock dess begränsning.
Anakreons plats å melikens
utvecklings-linie anges träffande så, att han gjorde
lyriken allmängiltigare och därmed
populärare, än de lesbiska diktarne förmått,
men just därför också mindre kraftig och
ursprunglig. Naturligtvis upphöjer Zilliacus
Anakreons äkta dikter på bekostnad af de »
Ana-kreontea», hvilka i själfva verket ensamma
gjort diktarens namn berömdt men till
sist afslöjats såsom långt senare
efterbildningar. När författaren kallar dessa
sistnämnda för fadda och maniererade, måste
man dock tillåta sig en oartig undran om
han ej skulle blifvit hänförd öfver
»faddhe-ten och maneret», i fall han trott dikterna
verkligen härröra från Anakreon själf. Så har
det i hvarje fall händt med många fina
smakdomare före honom, och om vi nu låtit
narra oss att beundra dessa eleganta och
spirituella småvers för mycket, så böra vi
ej låta vår förargelse däröfver gå ut öfver
dem.
En stor svårighet har det varit för
Zilliacus, att han ej kunnat citera på
grekiska, eftersom han ju skrifver för en större
allmänhet, men å andra sidan ej heller
haft något tillräckligt antal goda
öfversättningar att tillgå. De redan förefintliga
har han i regeln funnit otillfredsställande
och i stort sedt nog med rätta. Dock är
det en ledsam försummelse att, han ej
uppmärksammat Tranérs ståtliga tolkningar af
Sapphos båda största dikter. Å andra
sidan har han endast i mindre mån själf
vågat öfversatta på vers utan nöjt sig med
att tolka på prosa. Det är skada. Ty
visserligen kan man hitta ett eller annat
att anmärka mot hans verstolkningar. När
han t. ex. i öfversättningen af Archilochos’
rader s. 27 talar om »Ismaros’ härliga vin»,
finns detta härliga ej i originalet och
stämmer ej med diktarens kärfva verklighetslynne.
Men hans tolkningskonst röjer dock så
mycken smak och skicklighet, att det är
synd han ej i större utsträckning försökt
Öfvervinna de hinder som ställts af
uppgiftens art och af hans egen öfverdrifna
själfkritik.
Zilliacus’ egen prosastil är klar och ren
samt präglad af en ung men lugn hänförelse.
Han har lyckats få in i sina egna ord
något af den varma glans, som griper sinnet
inför Hellas’ dikt. Alldeles fullgången är
stilen icke men blir det säkert under
loppet af hans, som vi hoppas, kommande verk
om antika ämnen.
Professor Vilhelm Lundström har
nyligen med rätta framhållit att vi här i
hemlandet för litet läsa finsk-svenska
böcker. Zilliacus’ Grekisk lyrik vittnar
om att det finns sådana af för högt värde
att förbises äfven utanför skönlitteraturen.
Den vittnar om styrkan af den
kulturhänförelse, som länge varit
svensk-fin-narnes ära, och som icke minst fram
står vid kraftprofvet att midt under den
tryckande mångfalden af tvångsinlärda språk
hålla fast sambandet med antikens
kulturella grundval. Ek Hn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
