Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ödesvisor. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDESVISOR
Af GUSTAF ULLMAN
i.
Hur lifvets bölja rullar mig dånande
förbi,
min kärleks heta stämma förintas ej däri.
I stormens hårda dagar
den jublar eller klagar,
om än ej någon fattar dess egna melodi.
Jag kämpar med som andra mot
bränningar och ström,
men hjärtats roddarvisa besjunger evigt
öm
den stranden, dit jag trådde,
men aldrig, aldrig nådde.
Den klinga skall, när jag är en död och
svunnen dröm.
II.
»Alla — alla människor ha en sådan
fluga att leka med.» Gustav Wied.
Med ett anlete kallt som en mask af sten
och en blick som en stålklingas sken
han genom lifvet sig bröt och bände —
sådan vi honom kände.
Och vid aftonens bord, om vard eller gäst
satt han alltid redo till fest.
Munter och vaken till sista stunden,
nykter i yra runden.
Men en isande natt, i en öde gränd,
dit jag kom af ett infall sänd,
fann jag en herre i röfvarkappa,
gråtande på en trappa.
Med ett anlete, vildt, förvridet af nöd,
och en blick som en lefvande död.
Han! — Det var han. Vid sin älskades
boning,
tiggande nåd och försköning.
III.
Alla dem, som vilse fara
och ej veta, hvart det bär,
men sitt hjärtas eld bevara,
ensam ren och ensam kär,
alla dem min sång vill följa.
Alla dem, som rodret tagit
i sin egen, arma hand,
dem, som utan tvekan dragit
hän mot längtans dolda land —
alla dem min sång vill följa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
