Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Londons klubbar. Af Hugo Vallentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LONDONS KLUBBAR 655
uppstått alldeles själfständigt och icke
utgöra ett kvinnligt annex, eller om man
så vill en motvikt till herrarnas olika
fackklubbar.
Bland dessa intager Lyceumklubben
en framskjuten position. Dess uppgift
är att sammanföra kvinnor, som ägna sig
åt konst och litteratur, och man kan
förstå, huru ifrigt dessa sysselsättningar
dyrkas i England, då klubben räknar ej
mindre än 2,500 ledamöter, samtidigt
med att en annan klubb med samma
tendens kommer med en lika stor
numerär.
Lyceumklubben, som i förhållande
till de fördelar den bjuder sina
ledamöter har en särdeles Iag årsafgift (4
gui-neas), hyser inom sig en mycket stark
kontingent af utländska ledamöter, något
som gjort att dessa inom klubben bildat
särskilda cirklar, hvar för sitt land.
Således påträffar man där också en »svensk
cirkel», som då och då anordnar en
särskild svensk afton, till hvilken
utomstående inbjudas.
Lyceumklubben är en ganska
demokratisk klubb i hela sin läggning, hvilket
däremot visst icke kan sägas om en
annan damklubb i denna trakt, nämligen
»The Empress Club» på Dover Street.
För att bli ledamot af densamma fordras
det att vara en »lady of social position»,
hvartill nog många anse sig vara kallade,
men betydligt färre bli utvalda.
Dover Street är för öfrigt ett sorts
damernas paradis i fråga om klubbar.
Därför har också folkhumorn, om man
får tala om en sådan i de s. k. högre
kretsarna, gifvit denna gata öknamnet
»Petticoat Lane», det forna namnet på
Middlesex Street i Whitechapel, där den
judiska söndagsmarknaden hålles, och
ett namn som öfversatt på svenska skulle
lyda »kjortelgränden».
Att lämna den högre klubbvärlden
utan att i dessa bridgespelets dagar nämna
Portlandklubben vid St. James’s Square
skulle vara ett oförlåtligt fel, därför att
den utgör så att säga den högsta
domstol, till hvilka alla världens bridgespelare
kunna vädja i tvistiga fall, och från hvars
domslut ingen appell gifves. Förr var
den allenahärskande öfver alla regler i
det ädla whistspelet, men nutilldags, då
bridgen och delvis auktions-bridgen trängt
detta ärevördiga tidsfördrif i skymundan,
är Portlandklubben högsta forum och
normgifvande för allt hvad som rör dessa.
Och nu kan det kanske vara på tiden
att kasta en blick på några af de mer
och mindre utpräglade bohéme-klubbar,
hvaraf London äger icke så få. Det
ligger ju då nära till hands att först titta in
till pressens män, som ha sin klubb,
Pressklubben, i en gränd vid Fleet Street midt
i hjärtat af tidningskvarteret. Det är i
yttre afseenden en ganska anspråkslös
klubb, men den är nog till både nytta
och trefnad för pressens arbetare, som
slinka in här mellan drabbningarna. I
allmänhet är det männen i ledet,
»reporters» som man träffar på här, medan
generalerna, hufvudredaktörer och
ledareskrif-vare, ha sin tillvaro i »Whitefriars Club»,
som dock har en ännu anspråkslösare
lokal att uppvisa, nämligen ett enda
förhyrdt rum i Andertons Hotell på Fleet
Street, en lokal, som vid dess hvarje vecka
under säsongen återkommande gemytliga
och ytterst intressanta middagar utökas
med ännu ett par för tillfället upplåtna.
Vid dessa middagar, där allt är anlagdt
på den största enkelhet, och där
exempelvis frackkostymen är ett mycket
sällsynt förekommande plagg, brukar man
vanligen ha inbjudit »mannen för dagen»
som hedersgäst och hufvudtalare för
aftonen. Den ena gången kan denna plats
intagas af fältmarskalken Lörd Roberts,
som talar om allmän värneplikt, den andra
af Norman Angell, som utlägger sina
tan-om världsfreden, den tredje af Sir Almroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
