Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två proletärer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
ARTUR MOLLER
Iach, lyxen i hans våning och de
middagar, i hvilka han för några år sedan
deltagit där. Och han sade till sig själf:
det vore naivt att komma till en sådan
person och anhålla om en handräckning
på hundra kronor. Det måste på honom
verka lika löjligt som om en af mina
bekanta kom och ville ge mig en revers
på i o öre, utställd på ett år. Nej, låt
säga femhundra. Eller hvarför inte
tusen!
Tusen kronor. Henriques tyckte sig
gunga fram i en boggievagns
afstånds-slukande rytmer. Främmande landskap
med sollysta vinberg och majestätiska
floder gledo förbi fönstren, gamla städer
med gafvelhus och mariabrunnar
öppnade sin fridlysta famn, ett annat
tungomål uppfriskade hans trötta öra. Och
nu behöfde han endast hvila, njuta och se!
— när han kom hem om flera månader,
då var det tids nog att gripa sig an
med arbetet. Men han skulle göra det
med lust, ty då skulle hans sinne åter
vara spänstigt, han hade någonting att
befolka den hvita öknen med, behöfde
ej krama de sista dropparna af unknade
minnesrester.
— Vagnen stannade med ett ryck,
och han spratt till vid konduktörens
röst.
Och två minuter senare gick han
uppför den breda, gammaldags magnifika
stockholmstrappan i kamrer Garlachs hus,
efter att oantastad ha passerat ett
sticköga bakom portvaktsrutans gardin. Vid
afsa^serna lyste bronsstatyetter honom i
ansiktet med sina gasglober; men han
erfor inget bryderi. Han kände sig knappt
ens som supplikant; hvad han här gick
att begära, var ju hans naturliga rätt.
Det lyste ej genom de mattslipade
tamburglasen. Alltså ute! tänkte
Henriques i dof besvikelse. Men vid hans
tryckning på knappen hördes likafullt
steg som af nedkippade skodon inifrån,
och en halfvuxen tjänsteflicka kom och
öppnade på glänt.
— Kan man få träffa kamrern?
Hennes drag, i skenet från trapplju-
set, uttryckte enbart häpnad.
— Var god och hälsa från herr
Henriques, ifall kamrern är inne.
Hon försvann, dragande igen dörren
för näsan på honom.
Detta första mottagande var redan
på god väg att skrufva ned Henriques’
handlingslust, då jungfrun åter öppnade
dörren med en anmodan att stiga på.
Och hon visade på ett draperi till
höger.
Då han förde detta åt sidan, hade
han framför sig ett stort skumt rum med
ett par balkongdörrar och ett fönster i
fonden. Det tog några sekunder, innan
hans pupiller vidgat sig så pass, att han
urskilde konturerna af jätteskrifbordet
och de högryggade karmstolarna, reolen,
det väldiga skåpet med Pallashufvudets
silhuett, porslinsugnens grönskimrande
skepnad i hörnet. Och midt för
fönstret, bakifrån belyst af det månlika
auer-ljuset från gatlyktan, ett stort rundt
hufvud i en corona af glesa hvita testar.
Det rörde sig något vid hans en smula
konsternerade hälsning.
— Sitt ner, min bäste! Det var
längesedan man hade den äran.
Henriques kände igen tonen, som
skulle vara godmodigt sarkastiskt, och
han förnam, att det ej skulle falla sig
så lätt som han föreställt sig att komma
fram med ärendet.
— Nå, Nemea är rask och kry?
— Jo jag tackar — och farbror själf?
— Ja det är väl, så länge man får
behålla hälsan. Det är också snart det
enda man har kvar.
Henriques blick försökte genomborra
dunklet — hvad var det gubben pratade?
Hade han anat besökets mening — satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
