Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två proletärer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662 ARTUR MÖLLER
Henriques var besluten att icke låta
afbryta sig.
— Men ser farbror, det kapital jag har
afkastar icke lika jämnt och regelbundet
som farbrors — hvilket för öfrigt utan
tvifvel ökas med minst 12 a 14 tusen
pr år! Det består i min arbetsförmåga
och min ingifvelse, och för att bli
räntebärande måste den någon gång omsättas
med friska intryck. Tillföras nya värden
för att inte sina. Farbror, det är ett
nödvändigt villkor för min — för vår
existens att jag får andrum, får komma ut
och röra på mig, om än så obetydligt.
Jag behöfver nu genast ett lån på —
åtminstone 500 kronor.
Han hade gjort ett slag öfver mattan
under det han talade — nu stod han
vänd mot kamrerns stol. Han kände,
hur dennes ögon stirrade stelt mot
honom i dunklet, medan hufvudet sträcktes
något framöfver.
— Och så vänder du dig till mig!
kom det till slut.
— Ja, till Nemeas köttslige onkel,
för hvilken ett sådant belopp hvarken
kan göra från eller till.
Den gamle strök sig med
afvighan-den öfver pannan — som för att förjaga
intrycket af en obehaglig dröm —
stirrade åter på figuren framför honom —
och hans röst var grumlig af
sinnesrörelse då han tog till orda, mera som för
sig själf.
— Ja är det inte som jag säger, man
kan bli galen för mindre. Ni tycks ha
föresatt er att ruinera mig allihop, 500
kronor! Ni vill se mig på fattighuset,
det begriper jag nog. Men — och
handen föll plötsligt i bordet — det skall
förbanna mig inte lyckas. Till hösten
flyttar jag från den här våningen ut på
Kungsholmen, där man kan få två rum
för 650 kronor, hör du det!
Några minuter senare stod Henriques
nere på den lugna förnäma gatan. Han
kastade en blick tillbaka mot
Sven-Otto Garlachs fönster. Det var lätt att
upptäcka de mörka fläckarna bland filerna
af upplysta våningar. Han tyckte att
de stirrade mot honom som ett ögonpar
beslaget med starr — eller som den
slocknade blicken hos en sinnesslö, hviL
ken ej längre speglar det verkliga lifvets
bilder. Stackars karl! En lätt
frossbrytning genomilade Henriques: så fattig
måtte jag väl ända inte kunna bli!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
