Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska musikförhållanden under 1912. Af Andreas Hallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA MUSIKFÖRHÅLLANDEN UNDER 1912 667
kommer dock till slut i dagen, och en gammal
korporal igenkänner i Chabert sin förre
öfverste, och då grefvinnans andre man
erfar detta, stöter han henne trots en
förutgående rörande kärleksscen brutalt ifrån
sig. Chabert, som är det personifierade
ädelmodet, älskar så högt, att han vill rädda
henne åt hennes andre man och deras barn,
skrifver ett bref, däri han förklarar sig vara
en bedragare, och skjuter sig. Däröfver blir
nu grefvinnan så upprörd, att hon tömmer
en giftflaska och faller död ned vid sin
förste mans lik.
Det kan ej förnekas, att denna
dramatisering är verkställd med säker blick för
det som är sceniskt effektfullt och så
sensationellt realistiskt, att publiken kan
hållas i ständig spänning från början till
slutet af den tragiska handlingen. Det är
således ett rätt fyndigt gjort
sensationsstycke men med mycket flyktigt skisserad
karaktersteckning, och från högre
synpunkter kan det hela ju icke bedömas.
När man hört musiken till denna
tragedi, kan man lätt förklara orsaken till den
tyska musikpressens lofordande utgjutelser.
Walter Waltershausen är nämligen
hypermodern och en trogen epigon af den af
nästan hela tyska pressen särskildt
omhuldade Richard Strauss. Men hans
musik är ej symfonisk, utan följer mera
melodramatiskt de sceniska tilldragelserna.
Han söker visserligen gifva en
karakteristisk undermålning till de sceniska
situationerna medelst nyimpressionistiskt
verkande klangfärger, hvilka ständigt växla,
ständigt vilja vara nya och originella,
hvarigenom enheten går förlorad, men man
tröttnar snart på denna oupphörliga
stämningsväxling, denna brist på organiskt
sammanhang, dessa bizarra, fula
dissonanser. De små högst obetydliga
antydningarna af ledmotiv dyka här och hvar
upp utan vidare utveckling, och en riktigt
utspunnen melodisk tonföljd förekommer
ytterst sällan. Och dock finnas några få
sådana ljuspunkter, som kunna tyda på
den unge kompositörens förmåga att skrifva
lyriskt melodiöst med vackra, läckra
harmonier och klangskön orkesterkolorit. Mest
fråssar han i dystra klangkombinationer,
och hans harmonier äro så
osammanhängande och godtyckliga som om det tonala
enhetsbegreppet alldeles vore upphäfdt.
Denna musiktragedi påminner i mångt och
JULIA CLAUSSEN SOM BRYNHILDA I
VALKYRIAN.
mycket om samma revolutionära riktning som
Natanael Bergs »Leila». Dock förstår
Waltershausen vida bättre sångpartiernas
mera naturliga behandling, och hans orkester
är till styrkegraden så dämpad, att man
tydligt kunde höra de sjungandes i recitativ
hållna dialoger. Dessa båda nyheter
bevisa tydligt nog hvarthän det bär, om
denna så moderna missljudsmusik
fortfarande får utan protest omhuldas af det
stora parti i utlandets musikpress, för hvilket
Richard Strauss är den nye ljusbringaren
och som anser Richard Wagner för en
längesedan öfvervunnen ståndpunkt!––––
På vårsidan uppträdde såsom gäst i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
