Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - August Strindberg. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans eget ord i Ett oppet bref till Intima
teatern »hufvudfigurerna gjorts lefvande
med att ta blod och nerver ur mitt eget
lif, så att de blefvo mina och äro min
egendom». Delvis måste man naturligtvis
lita mera på de omedvetna bekännelserna
än på de direkta, men i åtskilliga
hänseenden är den stora själfskildringen
Tjänstekvinnans son det viktigaste dokumentet
om hans lif. Man måste läsa det med
ständig kritik; alla arbetets olika delar äro
skrifna under år af strid och polemik, som
gjorde honom mera absolut i domar och
mera ensidig i synpunkter än själfskildrare
i allmänhet, hvilkas påståenden ju
likväl behöfva synas ganska noga i
sömmarna. Det är i alla händelser hans egen
uppfattning af hvad som bildat och
förändrat honom, från en tid då han med
stor framgång sökte genomföra sin
helhetsuppfattning af förhållandena mellan
människor och deras bildningselement.
Utgångspunkten är ett olyckligt hem
och en skarp motsats mellan föräldrarna,
alldeles som för Almquist, men flyttadt
till en socialt lägre sfär, som bidrog att ge
hans blick på klassmotsatserna en helt
annan skärpa, därför att hos Strindberg
borgerskapets materiella uppfattning —
från fadern — kom att brytas mot
underklassens blick på lefnadsförhållandena.
Han är det första af våra litterära snillen,
som tydligt känner underklassen i blodet
och var liksom förutbestämd att i de
hetsiga materiella strider, som beteckna
arbetarklassens framryckningstid hos oss,
ge uttryck åt missnöjen och klagomål
öfver dessa missförhållanden.
Strindbergs skildring af familjen —
som han vill ha betraktad som
allmängiltig — är en ohygglig svartmålning,
otvifvelaktigt stiliserad så som man
stiliserar, när man ser en hel epok af sitt lif i
en bestämd dager, men naturligtvis i
hufvudsak byggd på hans barndomsminnen
och färgad af hans hjärtas bitterhet. Det
ekonomiska depressionstillståndet torde
likväl ha varit af tämligen kort varaktighet.
»I tre rum bodde fadern med sju barn och
hustru samt två tjänare. Möblemanget
bestod mest af vaggor och sängar. Barn
lågo på strykbräden och stolar. Barn i
vaggor och i sängar. — Uppfostran hann
ingen med, och den tog skolan hand om,
där pigorna slutat. Familjen var
egentligen ett matinstitut och en
tvättnings- och strykningsanstalt, men en oekonomisk
sådan. — Uppfostran blef snäsor och
luggar, ’Gud som hafver’ och vara lydig.
Lifvet tog emot barnet med plikter, bära
plikter, inga rättigheter. Allas önskningar
skulle fram och barnets undertryckas. Det
kunde icke ta i en sak, utan att göra något
orätt, icke gå någonstans utan att vara i
vägen, icke säga ett ord utan att störa. Det
vågade till sist icke röra sig. Dess högsta
plikt och dess högsta dygd var: att sitta
stilla på en stol och vara tyst.» Det
skematiska och tendentiösa, som ligger i
framställningen af detta barnalif och af
fadersbilden: en främmande, allas försörjare,
allas fiende, må vara i viss mån beroende
af Strindbergs polemiska ståndpunkt, då
han skref Tjänstekvinnans son, det synes
likväl otvifvelaktigt, att han som barn och
yngling vardt sliten mellan stridiga viljor
och lynnen, så att hans känsliga och
grubblande natur råkade i fara att bli
sammanhangslös. Hemmet samverkade inte att
göra honom enhetligt mångsidig och
utbildad i olika riktningar som fallet var med
Goethe, han nådde inte ens den frid på
djupet, som Almquist aldrig saknade och som
hvilar öfver hans barndomserinringar. I
Strindbergs själfbiografi lyder första
kapitelrubriken »Rädd och hungrig», och det
tycks, som om hans stämningar vanligen
svingat mellan trots — själfplågning —
otillfredsställdhet och längtan. Han blef sliten
mellan ömhetsbehof och blyghet eller
öfverstolt själftillräcklighet, mellan längtan till
öfverklassens hemland och samhörighets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
