Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Hos Thomas A. Edison och Nikola Tesla. Af Eira Hellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 EIRA HELLBERG
Dessa kuster ni ha —»
Tesla tog fram en kartbok, slog upp
Sverige och pekade med en penna på
gränsen mot Bottenhafvet.
»Dessa kuster skola en gång få
världens effektivaste försvar. Stationer, från
hvilka den elektriska strömmen —
Jaså har jag icke talat om?»
Han tänker efter ett ögonblick.
»När jag var barn led jag mycket af
något, som sedan jag blef man varit till
stor nytta i mitt arbete och som jag
aldrig glömt.
När någon sade ett ord till mig,
hvilket var namn på ett föremål eller
angaf en situation, blef det så lefvande
för mig, att jag såg det för mina ögon
som konkret föremål. Det var omöjligt
för mig att säga, om detta som jag såg
var inbillning eller verklighet. Detta
gjorde mig ofta rädd, och jag sökte
förgäfves fria mig ifrån det. När jag var
tolf år gammal, började jag förstå att
studera mig själf. Och jag märkte också
då, att när helst ett föremål på så sätt
syntes för mig, hade jag sett något, som
påminde mig om det. Ett intryck,
medvetet eller omedvetet mottaget.
Visionen kom som en följd af hvad jag sett,
och jag märkte snart, att tankarna hade
en liknande härledning.
Jag sökte lokalisera den bild, som
orsakat min tanke, och detta sökande
efter det första intrycket växte snart till
att bli min andra personlighet.
Jag fann att också alla mina
handlingar på samma sätt voro färdiga, och
så, oafbrutet sökande, observerande,
kontrollerande, år efter år, har jag kommit
till den absoluta öfvertygelsen att jag är
en automat, begåfvad med förmåga af
rörelse, som endast svarar till utvärtes
ledning, vädjande till sinnesorganen, och
att jag tänker, handlar och rör mig i
öfverensstämmelse härmed.
Jag minnes endast en eller två gånger
i hela mitt lif, då jag ej varit i stånd
att finna det första intryck, som gaf mig
en rörelse, en tanke, ja, t. o. m. en dröm.
Det var dessa erfarenheter, som gåfvo
mig idén att konstruera en automat, söm
mekaniskt skulle representera mig och
som skulle svara som jag själf gör
— ehuru naturligtvis mer primitivt —
— till utvärtes inflytande.
Denna maskin skulle hafva alla en
människas karaktäristiska mekaniska
egenskaper. Utvecklingsviljan frånräknad.
En maskin kunde ju göras fullväxt, så
att säga.
Om automaten var af kött och ben
eller stål och trä spelade ingen roli,
endast den fyllde de plikter man begärde
af en intelligent företeelse.
För att möjliggöra detta, måste den
ha ett element, som ledde den,
kontrollerade alla dess rörelser, tvingade den till
handling, med förstånd och omdöme
ledde den i oförutsedda svårigheter.
Men detta element kunde jag lätt
förena med den genom att taga min egen
intelligens till hjälp.
Och så kom min »telautomatic» till.
Principen kunde apteras för nyttjande
på land, i vatten och luft. Jag valde
vatten.
Ett batteri skötte det hela —
propellern, drifven af en motor,
representerade rörelseorgan. Rodret, kontrolleradt
af en annan motor, drifven af batteriet,
skötte styrorganet. Hvad känsligheten
angick, ämnade jag först göra en
anordning motsvarande människans öga —
känsligheten för ljusets strålar. Men jag
fann, att väder och luft inverkade för
mycket, och jag beslöt i stället ge
automaten öron. Att påverka den genom
hörseln gjorde det också möjligt för
mig att behandla den som en individ.
Ty den skulle svara på en särskild
kallelse, liksom en person svarar på sitt
namn. Jag ställde in den för vissa vi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
