- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
6

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Till Jenny Linds historia. Ett par bidrag. Meddelade af Lotten Dahlgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6 LOTTEN DAHLGREN

nyttig för mig, men jag har den nu till den
grad väl inpräglad i mitt hufvud, att det
börjar på att bli monotont. Naturligtvis är jag i
oändlighet långt ifrån att sjunga bra, men du vet,
när man riktigt begriper en sak i botten så
önskar man släppa af den för att börja på med
något nytt.

Tro ej därför att jag tror mig vara
fullfärdig. O, Gud nej! Jag ämnar oafbrutet arbeta
ännu halftannat år till, ty det behöfver jag så väl
som mat. Om du kunde begripa hvilka
svårigheter jag har att öfvervinna, O, det är fasligt!
Jag har nu så kommit af mig med att sjunga för
någon människa, att det alldeles säger stoþþ
om jag någon gång vill försöka med den
enklaste visa bära. Gud nå mig! Jag blir
ingenting af, ingenting! nej! Men litet framsteg
har jag väl dock gjort, men ej mycket. Din
stackars Jenny är bära att beklaga.

M:lle Nissen sjunger charmant. Och
hvilken röst! Hvilka eolienner som komma ur hennes
strupe. O, hade jag fått den rösten! Jag skulle
nog lärt mig att sjunga då — — — men jag
har fått mycket annat. Gud, det kan jag ej
neka till, jag vore då bra otacksam. Många
hafva ej fått det jag fått! Och likväl klagar

jag!

Det skall jag säga dig, Charlotte, att ingen
natur har jag ännu sett. O, hvad detta gör
mig ondt! Mille Rachel skall väl vara den
enda, men hon skriker så fransyskt att det är
hemskt åt det — och hemskt när det inte
borde så vara. Du säger naturligtvis ej detta åt
någon, du kan väl finna hur man skulle
upptaga det hos oss som tanken på att en sak är
utländsk mången gång är tillräcklig för att sätta
de dåligaste saker i bredd med de bästa.

De dina må väl alla bra. De
änglaungar-na?! Hvad jag skall nypa din minsta unge bära
jag får tag i henne. Hon med mun, du vet.
Sötnos!

När tänker du skrifva till mig? Skicka ditt
bref till Lindblads så sända de det
kabinettvägen om du vill.

Tusende hälsningar till herr grosshandlaren;
lilla doktorinnan Grill, och du vet hennes
mamma; — när skall jag få återse er alla?

Skrif nu snällt till mig; håll af mig litet om
du kan, så skall jag sjunga för dig så godt jag
kan när jag kommer igen, liksom jag hoppas du är
så god och sjunger för och med din

alltid tillgifna och tacksamma
Jenny. (Jena)

Många varma hjärtliga hälsningar ber jag

dig vara god och framföra till Kanslirådet
Bohm’s.*

Ack, Charlotte- om jag kunde med blotta
ord uttrycka min hänryckning öfver
Conserva-torie-konserterna!

Så kommer det sista brefvet till
Charlotte från Paris af d. 14 maj 1842.

Goda vän!
Om jag visste något annat sätt att börja mitt
bref med än det vanliga: Tusende tack för ditt
sista bref ete. så skulle jag begagna mig däraf

— men som min imagination inte är särdeles
rik så hittar jag omöjligt ej på något annat,
därföre får du tusende tack för ditt sista bref.

Hvad du är god mot mig, Charlotte! —
och hvad jag tycker jag kommit dig mycket
närmare nu, då jag i synlig måtto är som längst
bort! — Hvad jag sätter högt värde på er
vänskap! Hvad den gör mig glad! Hvad den
sprider frid och lugn i min ofta oroliga själ!
Gud! ej bör man yttra ett halfbrutet ord om
sorg eller misströstan all den stund man äger
personer, som bevisar en den oegennyttigaste
vänskap och intresse! Hulda, goda människor!
Jag utsträcker mina kärleksfulla armar möter!
Jag tackar er! Jag vill bjuda till att ej vara
alldeles ovärdig er vänskap!! — Charlotte! Min
ädla goda Charlotte! så låter det inom mig!
Jag älskar endast det ädla! O, därför låt mig
alltid få bibehålla din vänskap, din godhet för
mig. Låt mig få det och jag skall känna mig
uppfylld af en glädje, som räcker utöfver lifvets
gräns! — Jag har mina »himmelska» vänner
(ty så kan jag kalla dem), Sofie och hennes man;

— jag får Charlotte och hennes vän — kanske

— Ack, hvilken blid tafla! — Men jag begär
kanske alldeles för mycket? Men jag känner
att jag äfven kan gifva! Och jag behöfver
tillrättavisas. O, mycket, mycket! Det kan
endast vänskapen göra! Därför, varen mina
vänner! Hjälp mig på vägen, då jag förlorar spåren.
Får jag hålla mig vid er? Jag skall till slut
då bli god och — bra kanske.

Du blir ju ej ond på mig för det jag
skrifvit? O, blif ej det utan ge mig en vänlig
tryckning i tankarna — den hinner mig nog. Om
ej förr, nästa gång jorden står grön!

Ack, att få komma hem igen! Att få råka
herr Lindblad!! Jag kan ej omtala hur det
skall bli — och hur väl jag behöfver det. —

— — Ja§" nar blifvit mycket förändrad till mitt

* Bohm, Gustaf Fredrik, kansliråd,
sekreterare och kamrer i öfverintendentsämbetet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free