Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Till Jenny Linds historia. Ett par bidrag. Meddelade af Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
| JENNY LIND. BYST AF J. DURHAM. |
enklare teaterbesökarne. Efter ögonvittnets
skildring berättar brefvet:
»Regementets dotter skulle gifvas på
operan. I samma loge på fjärde raden där vår
sagesman befann sig, inträder med buller och
bang en stor och korpulent mansperson, åtföljd
af en liten gosse. Efter mycket pustande och
krånglande lyckades mannen inpassa sina långa
och tjocka ben i den trånga bänken, svetten
lackade utefter hans feta ansikte, och han var
synbarligen föga belåten. Missnöjet kräfde att
få ett utlopp, hvarför han vände sig till sin
granne med följande yttrande: »Min herre,
jag är slaktare, jag bor på söder, jag hade inte
tid, men har gått ända hit för att höra Jenny
Lind, som alla tala om. En bekant afstod sin
biljett åt mig för dryga slantar ty det var
utsåldt. Men jag frågar, är det här något att
stå efter? Jag får ju knappt rum för mina ben.»
Spektaklet började. Först fann slaktaren
Jenny mycket rolig och skrattade hjärtligt,
men allt efter som pjesen tog en allvarsammare
vändning, blef mannen misslynt och
tycktes längta ut. Det gick allt sämre och
sämre för Jenny. Då reser han på sig i
vredesmod, knyter näfvarna, ser sig omkring med
utmanande blickar som om han sökte någon
att slåss med. Öfverallt ser han blott
näsdukar i rörelse och tårade ögon. Han sjunker
åter ner, kämpande med växlande sinnesrörelser;
men då slutligen Marie kysser fanan är
det slut med hans motståndskraft. Med hela
den tjocka kroppen skakande af förtviflade
snyftningar lutar han sig ned i bänken och
framstammar med af gråt kväfd stämma: »Jag
står inte ut med mera. Vill herrn som jag gå
vi ned och ta oss en sup? Detta kommer jag
att ha godt af länge».
*
Och hon som utöfvade en sådan trollmakt
på höga och låga, hvilken hade
sina medmänniskor så i sin hand, att
hon med den lättaste beröring kunde
få deras själar att vibrera som ett
känsligt instrument, henne, om hvilken
ordstävet att ha en värld vid sina fötter
kunnat tillämpas kanske mer än på någon
annan dödlig, hon steg själfvilligt ned
från sin tron, drottningen abdikerade
i det ögonblick då hennes popularitets
sol strålade som klarast.
Här ligger gåtan i Jenny Linds lif.
Hvarför lämnade hon scenen, då
hennes konstnärsskap stod på sin fulla
middagshöjd? Ett fullt tillfredsställande svar
på denna fråga har ännu ej gifvits. I
det stora engelska verket öfver henne,
inspireradt af hennes efterlefvande make,
betonas det med eftertryck, att det var
längtan efter ett hem och stilla
familjelycka, icke pietism, som förestafvat hennes
beslut. Hade det senare varit fallit, mena
hennes biografer, skulle hon ej efteråt
besökt teatern för att se andra spela.
Men detta bevis är ej något bevis.
Jenny Lind behöfde ej fördöma teatern
såsom institution, för det hon funnit att
hon själf i och med teaterlifvet riskerade
att taga skada till sin själ. Den
sannolikaste förklaringsgrunden till hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:53:14 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0023.html
