Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Till Jenny Linds historia. Ett par bidrag. Meddelade af Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det mest brinnande intresse följde
samtiden de olika faserna i den afgudade
sångerskans andliga utveckling. Ett
uttryck för denna stämning hos publiken
återfinnes i några af Bernhard von
Beskows outgifna dagboksanteckningar från
1850, själfva brytningsåret, däri den om
dagens ön dit alltid mycket väl
underrättade baronen lämnar en del uppgifter
om Jenny Linds vistelse i Stockholm före
hennes stora amerikanska turné.
Kort före besöket i hemlandet hade
konstnärinnan i London sagt sitt sista
farväl åt scenen. Närmast kom hon
ifrån Lybeck, hvarifrån hon på kallelse
af kung Oscar begifvit sig till
Stockholm för att genom medverkande vid
några operakonserter söka upphjälpa
kungliga teaterns derangerade affärer.
Såsom alltid under sina glansår
mottogs Jenny Lind vid sin ankomst som om
hon varit en kunglig person med en
oerhörd tillströmning af folk. Den 12 maj
lade ångfartyget Gauthiod från Lybeck
till vid Skeppsbron; täta folkskaror fyllde
kajerna. Eskorterad af fartygets kapten
måste m:lle Lind fly in i Schöns hus,
berättar Beskow, för att afvakta »att
packet något skingrat sig», innan hon kunde
komma upp i sin vagn.
Ett par dagar därefter besökte
Beskow, vid den tiden drottningens
tjänstgörande hofmarskalk, divan i hennes
bostad. Han fann henne allvarsammare
än förr men som vanligt mycket
vänlig. Hon gjorde sig inga illusioner om
vistandet i Amerika, men »behöfde
tänka litet på sitt, medan hon ännu hade
någon röst i behåll». — Hvad som
frapperar Beskow liksom andra iakttagare
är den obegripliga förändring i
ansiktsuttryck som försiggått sedan man sett
henne sist. Hon synes ofta förstämd,
tyst och grubblande.
Snart är Jenny Linds frekventerande
af läsarsammankornsterna det allmänna
samtalsämnet i hufvudstaden. Vid denna
tid befann sig Wieselgren äfven i
Stockholm, väckande ett ofantligt uppseende
genom sina bönemöten och andliga
föredrag om »den inre missionen». Nu
berättades det, att Jenny Lind äfven
bevistat ett sådant möte hos excellensen
Lagerbjelke, på hvars kallelse
Wieselgren kommit till Stockholm.
Wieselgren hade slutat sammankomsten med
bön och hade talat så förträffligt, att
Jenny kysst honom på hand.
Denna episod synes på det allra
ifrigaste ha kommenterats. Många vittnen
kunde intyga, att detta verkligen
inträffat. Jenny hade kysst Wieselgrens hand.
En del förnekade det. Men hvad man
med säkerhet visste var, att m:lle Lind
ofta, nästan dagligen bevistade
missionsgudstjänsterna. Pingstdagen hade hon
hört Wieselgren i Storkyrkan, på
aftonen Fjellstedt i Maria. Därifrån hade
hon begifvit sig eskorterad af tvenne
präster. Bland hennes mest nitiska
själasörjare nämndes lektor Elmblad; men
den egentlige biktfadern var en pastor
Rosenius, en af missionären Scotts
adepter. Hon besökte denne Rosenii
konventiklar, och folket låg i fönstren för
att gapa på henne när hon om aftonen
gick till och ifrån »sirapskyrkan». Man
märker af dessa Beskows dagliga
annotationer, som inte smaka så litet af
småstadsskvaller, att den stackars Jenny
lefde som i glashus. Hvarje hennes
steg bevakades.
Den 31 maj ägde en af teaterkonserterna
rum. Om denna berättar Beskow.
Jenny Lind sjöng en aria ur
»Puritanerna», Vielkas sång med flöjterna ur
Meyerbeers »Feldtagen in Schlesien», Annas aria
ur »Don Juan» och Tauberts »Jag vet
ej hvarför jag sjunger». »Hon förekom
mig som ein gebländeter Nachtigall».
Det dramatiska frambröt öfverallt,
oaktadt hon afsvurit scenen. Hon hade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
