- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
22

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Då en kyrka vandaliseras... Af Andreas Lindblom - Ur Gerhart Hauptmanns sagodrama Den sjunkna klockan (brottstycken af första akten). Öfversättning af Sigrid Lidströmer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

höriga Guds uppenbarelse i drömmen. Endast Sem lyssnar. Hustrun och en annan son slå döförat till för patriarkens tal. — Till höger: Noak söker öfvertala sin andra hustru, Lejla, att gå in i arken. Djäfvulen hviskar otro i hennes öra. Hon blir också uppslukad af
syndafloden.

Nu står den nya stenkyrkan i Edshult hvit, ödslig och beklämmande. Den verkar så själlös med allt sitt korrekta snickararbete. Med saknad ser man sig omkring efter något gammalt.

Ty det är en underlig makt minnen från gångna tider äga öfver nuets sinnen. Tankar, som tänkts, och syner, som skådats, glädje, som jublat, och sorger, som snyftat — tyckas de oss ej osynligt sväfvande kring de gamla föremålen? Nya saker äro så ofta utan själ. Men det gamla lefver och andas. Människor, som dött för länge sedan, få nytt lif. Osynliga gå de oss till mötes med vänliga ögon och trofasta händer. De hviska i vårt öra en helig
visdom och fylla vårt hjärta med stilla glädje. Så knytas banden samman mellan släkten, som gått, och släkten, som komma. Och därför hvilar det helgd öfver det gamla — pietetens mystiska helgd.



Ur GERHART HAUPTMANNS sagodrama

DEN SJUNKNA KLOCKAN

(BROTTSTYCKEN AF FÖRSTA AKTEN)

SCENISKA GESTALTER:
Heinrich, en man i trettioårsåldern. Klockgjutare.
Rautendelein, ett kvinnligt väsen i släkt med älfvorna.
Vattumannen, en element-ande.

Scenen visar en bergstrakt i eftermiddagssol. Ett stycke gräsmark, granskog däromkring. Till vänster i bakgrunden en koja, halft dold af ett klipputsprång. Framtill åt höger, nära skogsbrynet, en gammal brunn. A dess uppstående kant sitter Rautendelein. Hon är till hälften barn och till hälften ungmö. Värjande sig för ett bi, som envist surrar omkring henne, kammar hon sitt tjocka, rödgyllne hår.

RAUTENDELEIN;

Du solens lilla fågel, stör mig icke!
Hvad vill du här, du slöserska med frömjöl,
du honungsslukerska, blomplundrerska!
Flyg, säger jag, hvad söker du hos mig!
Är jag en blomma, är min mun en blomknopp?
Sch ... lämna mig i fred! Flyg öfver bäcken:
gullvifvor finns där godt om och violer,
och yr af honung kan du dricka dig!
Nej, det är allvar — ge dig af! Du vet,
i onåd är du : skogsmor hatar dig,
som skaffar människorna vax till ljus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free