- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
26

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur Gerhart Hauptmanns sagodrama Den sjunkna klockan (brottstycken af första akten). Öfversättning af Sigrid Lidströmer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RAUTENDELEIN:

Hvarför då? Tänk ej ditåt
Din gamla brunnskant där är ful och våt . . .
af kryp och spindlar finns det fullt hos dig.
Och du och allihop — ni äcklar mig!

VATTUMANNEN:

Plum-plum-plum-plum . . . det gör mig ondt, min själ!

RAUTENDELEIN:

En droppe om igen — —

VATTUMANNEN:

Hm, regntid väl.

RAUTENDELEIN, stirrar ut i fjärran med
ögonen fulla af tårar:

[ag längtar bort . . . ack, från er alla bort!

VATTUMANNEN, full af smärta. Sedan lifligt och
bevekande ;

Hvad ha vi gjort dig? Kanske inom kort
står dig din längtan dyrt, ty jag förstår —
till människornas land din tanke trår.
[ag varnar dig för dem. Brr . . . mänskan är
att oting, sig och andra till besvär,
sn krångelmakare_, som har helt fräckt
gjort intrång på vår mark. Vi räkna släkt,
men ganska litet likna vi hvarandra.
Piil hälften är hon af vår värld, den andra
halfparten håller till — ja, hvem vet hvar!
Jag tror ej ens hon själf har saken klar.
Hon sträcker trånande sin famn ur gruset,
men föga känner hon vår moder Ljuset . . .
Ah, samma vind, som knäcker murken gren,
den svalkar grässtråt, brändt af solens sken!
Ve den, som går från våra fria berg
till detta släkte utan must och marg,

där klena rötter skjuta stänglar höga —
förväxta stackare med närsynt öga!
Gå ej till dem! Där lär du känna lifvet
på mänskors vis — i gråa luntor skrifvet.
De kyla dig i natt och dimmor där:
du lär att gråta, du som jublat här.

RAUTENDELEIN :

Skogsmor har sagt, att du är klok som fa . ..

Nåväl, betrakta bergets bäckar små:

ej en så liten är, att ej hans färd

går dit han vill och skall — till mänskors värld.

VATTUMANNEN:

Hvart går du nu?

RAUTENDELEIN:

Jag går väl hvart jag vill.

VATTUMANNEN:

Hvart vill du då?

RAUTENDELEIN :

Hit... dit. Hör det dig till?

V AT T U M A N N E N, sorgset :

A jo, nog rör det mig ända ett grand.
Hit . . . dit? Hm — —

rautendelein, höjer armarna tippat:

Och — till människornas land.
Hon ilar bort genom skogen.

Med ett uttryck af högsta förskräckelse
på sitt ansikte och ett jämrande läte
försvinner Vattumannen i brunnen.

(Slut på första akten.)

Sigrid Lid strömer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:53:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free