Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KNUTNA HANDEN
Af ERNST LUNDQUIST.
teN sommardag jag anslagit
till ett besök i Recanati var till
ända. Jag hade sett de
fresker och taflor jag kommit
dit för att se och nedskrifvit mina
intryck af dem i anteckningsboken. Jag
hade pliktskyldigast uppvaktat den lilla
stadens store man, skalden Leopardi,
både i hans födelsehus, framför hans
staty på torget och i den minnessal
man i rådhuset helgat åt hans skugga.
Jag hade stått på Leopardis favoritplats
och sett Adriaterhafvet blänka i fjärran
bakom Loretos dimblå kupol. Jag hade
i skymningen sett damerna promenera
två och två arm i arm fram och
tillbaka på den långsmala stadens enda
gata, medan herrarna på italienskt
små-stadsmanér stodo eller sutto i klungor
utanför apoteket för att uppfånga mer
eller mindre förstulna svarta eldblickar
och besvara dem med ett: »Ah — bella,
bella!» eller någon annan mera
raffineradt svarfvad artighet, elegant
utslungad i luften som en fjäderboll. Jag
hade till och med i brist på annan syssel-
sättning vandrat en stund mellan
cypresserna och marmorvårdarna på stadens
kyrkogård.
Och nu satt jag i hotellets matsal
och åt min sena middag, allt under det
jag med näbb och klor måste försvara
mig mot öfverkyparen Attilio, en
gravitetisk gråhårsman, som såg ut som
ett hofrättsråd och som ville locka mig
att stanna ännu ett par dagar i Recanati
för att få vara med om S. Vitos fest.
Jag förklarade, att jag sett tjogtals sådana
helgonfester förut och att alla voro sig lika:
gatorna strödda med ginst- och
vallmoblad, procession med biskop i guldbrokad
och små hvitklädda Mariadöttrar,
fri-luftskonsert af stadens musikkår,
fyrverkeri. . ., och då jag till och med
visade mig känna till de illuminerade små
pappersballongerna, som sändes upp i
skymningen, höjde hofrättsrådet
hopplöst på axlarna, så att jag trodde han
skulle lyfta dem af sina gångjärn, och
lämnade mig ändtligen i fred med min
fruktskål och min vinflaska.
Han gick att beklaga sig öfver min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
