- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
30

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30

ERNST LUNDQUIST

frågan», sade kyrkoherden småleende
och drog det första njutningsfulla
blosset ur cigarren, som nu legat tillräckligt
länge och kolat, »men om kvällarna
efter klockan sju är jag så litet präst,
ja nästan inte alis. Jag skall betrakta
det som en stor ynnest af er, om ni
vill glömma den här», tillade han och
knackade sig med pekfingret på tonsuren,
»och endast komma ihåg, att jag är
man, nutidsman, italienare och
Recana-tibo. Och i denna sista egenskap ber
jag att i all ödmjukhet få protestera
mot ett uttryck, som ni nyss fällde.
Leopardi är inte någon »liten ärans
ljusglimt», han är ett helt haf af ljus, han
är en sol, som sprider sin glans ända
bort i de mest aflägsna och barbariska
länders mörkaste skrymslen.»

»Ja, hans berömmelse i utlandet är
verkligen i stigande», erkände jag, »och
det är naturligtvis det, som har drifvit
upp hans aktier så kolossalt i hans eget
land. Italienarna ha hört, att tyskarna
skrifva tjocka och djupsinniga böcker
om honom, alltså är han en sol. Ty
erkänn, att er kärlek till honom är rent
platonisk. Bland detta sunda, klarögda,
lifsglada italienska folk kan ju den svarta,
sjukliga pessimismens och världssmärtans
förkunnare aldrig bli någon verklig
nationalskald. Åtminstone föreställer jag
mig, att ni visserligen kunna hämta
många deklamationsnummer ur hans
skrifter, men aldrig någon märgfull,
befruktande glädje eller styrka, och aldrig
kunna ni känna igen er själfva i hans
rachitiska drag — och det är ju genom
att vara en idealtyp för sina landsmän
som man blir nationalskald. Den man,
som har sagt, att »lifvet är endast
bitterhet och leda», att »världen är smuts»
och att »det enda säkra är insikten, att
allt är ett tomt intet, utom sorgen»...
den mannen är knappast någon
italienare.»

»Nej, någon typisk italienare är han
inte», medgaf don Raffaele brydd, »men
det hindrar inte, att hela Italien...»

Han hejdade sig och visste inte, hur
han skulle afsluta meningen.

Ȁlskar och beundrar honom, vill
ni kanske säga? Nej, jag tror, att ni
till och med påstår för mycket, om ni
säger: hela Recanati. Hur kommer det
sig, att en student härifrån staden, som
jag hade sällskap med i kupén på vägen
hit, inte kunde ett enda ord utantill af
Leopardis berömda ode: »AUTtalia», och
att han tyckte sig ha hört sägas, att
det bära är retorik? Hvad är orsaken
till, att det i boken, där besökande
skrifva in sig där uppe i Leopardisalen,
finns nästan bära utländska namn? Har
ui själf varit där nyligen, om jag får
vara så näsvis att fråga?»

»Nej, inte sedan sommaren 98, för
tretton år sedan, då aulan invigdes»,
svarade don Raffaele skamfiat. »Men
det bevisar ingenting. Jag är präst, och...
och Leopardi var panteist, för att inte
säga ateist.»

»Det äro alla stora moderna skalder.
Jag är säker på, att det inte är af
ortodoxiskäl som ni inte nöter trapporna
upp till er Leopardihelgedom. Nej, jag
läser i edra ögon, jag hör på er glada,
friska malmröst och jag förstår af hela
er typ, att ni är en man, som älskar
lifvet, och det finns ju ingen italienare,
som har sagt så fula och bittra saker
om lifvet som just er berömde
puckelrygg. Därför är det inte han, som är
er favoritskald. Seså, ni är ju
nutidsman så här sent på kvällen. . . kan ni
inte vara uppriktig och säga mig, hvad
det är för en poet, hvars dikter alltid
ligga på ert skrifbord — eller gömda i
er nattduksbordsläda —, som ni kunnat
utantill alltsedan edra ynglingaår och
som i osynlig måtto omsväfvar och
inspirerar er hvar gång en upphöjd och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free