- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
35

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN KNUTNA HANDEN

35

några af den aflidnas kusiner och
syss-lingar, som bodde här i staden, beslöt
man att begrafningen skulle försiggå utan
honom. Lagen är tydlig och bestämd,
ett lik måste ju grafsättas inom
fyrtioåtta timmar. Den döda kroppen
balsamerades, och kistan jordades med stora
högtidligheter i släkten Severis
familje-graf här på vår kyrkogård. Grefven
hade talat om att köpa sig grafplats
här, men det hade inte blifvit af. Nu
fick han skylla sig själf, efter han inte
hållit sig hemma

Det dröjde öfver en vecka innan
grefve Camillo kom hem. Han hade
varit nere i Napoli för att på
sextioårsdagen efter Leopardis död lägga en
krans på hans graf i Fuorigrotta och
söka inhämta upplysningar om den tid
skalden tillbragt där nere i Södern.
Underrättelsen, att han var änkling, tog
han först med ett visst lugn. Men det
var en omständighet vid dödsfallet, som
gjorde honom alldeles från sina sinnen.

Då grefvinnans lik skulle klädas i
stor toalett till den sista färden,
upptäckte man, att hon låg med den högra
handen knuten på bröstet. Man
försökte lossa fingrarna från hvarandra för
att sticka in hennes favoritsolfjäder
mellan dem, men då det visade sig omöjligt,
afstod man, för att icke bråka med den
döda i onödan, och så hade hon blifvit
nedlagd i kistan. Då detta berättades
för grefven, ställde han till ett förfärligt
uppträde, hotade att prygla tjänarna,
som inte brutit upp handen med våld,
och bedyrade, att kistan skulle gräfvas
upp igen och det genast, så att han
fick öfvertyga sig om, hvad det var
hans hustru i sin sista stund velat gömma
undan för omgifningens blickar.
Förgäfves sade man honom, att grefvinnan
dött midt under ett krampanfall och att
hon säkerligen knutit handen helt
mekaniskt och omedvetet; han tog på inga

villkor reson. Och till sist förstod man,
att det var ett viktigt moment i grefve
de Santarosas lif, som nu inträffat: han
hade ändtligen funnit sin stora sorg.

Så väl kyrkogårdsstyrelsen som
kle-resiet och sindacon förbjödo honom
emellertid på det bestämdaste att låta öppna
grafven. Hur skulle det gå med de
dödas frid, om ett så oerhördt och ett
så farligt prejudikat tillstaddes, och det
bära för en nyck, en stämning, ett
excentriskt infall? Men det var långt mer
än så, försäkrade grefve Camillo med
ett patos, som alis inte var speladt. Hur
kunde de ha hjärta att motsätta sig en
så naturlig önskan ? Nu måste han ju
gå och rufva i hela sitt lif öfver den
ohyggliga tanken: hvad gömde hon i
den knutna handen? Var det en relik
af en brottslig kärlek? Var det ett
minne af någon man, som hon känt och
älskat, innan han gjorde hennes
bekantskap? Eller var det en helgonmedalj,
ett religiöst emblem, som hon burit i
hemlighet och som bevisade, att hon
inom sig förblifvit kyrkans trogna dotter,
fastän hon alltid bedyrat inför honom,
att hon var ateist liksom han? Huru
som helst, ett svek låg gömdt i denna
knutna hand, och det var hans
oförytterliga rätt som man att öfvertyga
sig om, hvad det var för slags kvinna
han lefvat tillsammans med i två år.

Hans pockande fordringar möttes
med obevekliga nej, hvart han vände
sig. Och äfven om han fått
myndigheternas tillåtelse, tror jag inte, att han
för pengar eller goda ord skulle kunnat
förmå dödgräfvarna eller ens någon annan
af stadens utfattigaste invånare att vara
sig behjälplig. Därtill har folket här en
alltför stor rädsla för de dödas »onda
ögon». Grefven gick omkring med mörk
förtviflan i sitt ansikte, han lyckades nu
verkligen bli både blek och mager och
fick åtminstone till utseendet någonting,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free