- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
36

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

36

ERNST LUNDQUIST

som genast förde tanken på en
sannskyldig Leopardis lärjunge. Han
frås-sade tydligen oaflåtligt i sitt lifs stora
sorg, men sin fixa idé att få kistan
öppnad öfvergaf han icke. Efter att ha gjort
en resa till Venedig kom han tillbaka
med triumferande min och förklarade sig
ha gjort aftal med vederbörande
myndigheter i denna stad, att hans hustrus
kista ofördröjligen skulle föras dit och
nedsättas i släkten Santarosas familj egraf
på S. Michele. Dag och timme för
ceremonien var redan bestämd, och till
bevis härpå kunde han framlägga ett
handbref från själfva patriarken i
Venedig.

Ja, det fanns nu ingen annan utväg
än att göra honom till viljes.
Grefvinnans kista togs upp ur grafven, och
grefven öppnade själf locket. Det
balsamerade liket var nästan inte alis
förändradt. Han kastade sig som ett
vilddjur öfver hennes knutna hand — och
nu öppnade den sig genast, utan att han
behöfde anlita någon större
muskelstyrka.

Den innehöll ingenting alis.

Grefven stod en lång stund med
händerna för ansiktet och sade icke ett
ord. Till sist befallde han, att kistan
skulle firas ner i grafven igen. Han
skulle skrifva till Venedig att han ångrat
sig; det var ju mycket lämpligare, att
hans aflidna hustru fick hvila tillsammans
med Severi’erna, som hon ju egentligen
tillhörde. Och så upplöstes det stort
tillämnade dramatiska uppträdet i ett
stilla och snopet fiasko.

Men grefve Camillo hade fått sin
vilja fram.

Det undrades nu mycket i staden,
hur han skulle ta denna nya vändning
i »den stora sorgen». Men grefve
Camillo var fyndigare än någon hade trott
honom om. För hvem som ville höra
på utbredde han sig nu öfver, hur nöjd

han var med att ha genomdrifvit sin
föresats och skingrat de ovärdiga
misstankar han ett ögonblick hyst mot sin
ädla maka. Och nu förstod han henne
i döden, liksom han alltid förstått henne,
medan hon lefde: det var mot lifvet hon
knot handen, det grymma, orättvisa
lifvet, som låtit henne få dö ensam, utan
att ha fått återse den älskade mannen
och somna in vid hans bröst. Ve dig,
du snöda lif, så ropade denna knutna hand,
skam öfver dig! Du är bära svek och
lidande, blind och hjärtlös slump är ditt
namn!

Han var nästan inponerande i sitt
omedvetna själf bedrager i, och det var
inte utan, att han gjorde ett visst
intryck på stadsborna. I detta ögonblick
stod han på höjden som Leopardi-adept.
Men hans succés räckte inte länge.
Man behöfde ju bära tänka sig aldrig
så litet för, och man förstod genast, att
alla hans deklamationer voro tomt mun
väder. Grefvinnan Grazia hade ju
aldrig älskat sin man — och ingen annan
man heller för resten —, förhållandet
mellan de båda makarna hade varit i
ovanligt hög grad likgiltigt och färglöst,
och det skulle aldrig ha fallit henne in
att möda sig så pass mycket för
mannens skull, att hon knutit handen mot
ödet, som ej lät henne dö vid hans
bröst. Hela historien var löjlig helt
enkelt. Och jag kan inte annat än
beundra mina Recanatibor för att de bära
gjorde narr af grefve Camillo på hans
rygg och åtminstone höllo någorlunda
god min, då han var närvarande. I
klubben uppe i rådhuset, där han ibland
infann sig om kvällarna för att se på,
hur hans vänner och bekanta spelade
briscola eller tre sette — själf var han en
alltför upphöjd ande för att någonsin
röra kort eller tärning —, höll han
fortfarande långa tråkiga orationer om den
knutna handen och lifvets lömska grym-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free