- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
37

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN KNUTNA HANDEN 37

het; han blef där till sist betraktad som
en riktig plågoande, och det var som
en tyst öfverenskommelse mellan
klubbmedlemmarna, att de skulle dräpa till
honom en gång vid lämpligt tillfälle.

Och det tillfället kom följande vår,
då han lät resa monumentet öfver sin
döda hustru. Ja, ni har ju själf sett det.
Mycket folk var det på kyrkogården, då
det aftäcktes, men nog tyckte jag mig
höra ett dämpadt fnissande här och där
bland folkmassan. Själf var han
teatralisk som vanligt och gnistrade af
inbitet förakt och hat till mänskligheten,
men det hindrade honom inte från att
förstulet se efter, hvilken effekt
grafvården gjorde på åskådarna. Den var
ju nästan som ett monument öfver
honom själf; marmorarmen med den knutna
handen, som dök fram ur ett nattsvart
djup, var ju en symbol af hans
leopar-dism, af världssmärtan, lifshatet, som
gjorde honom till den intressanta och
betydande personlighet han ansåg sig
vara.

Ett par dagar därefter skulle han
lämna Recanati för längre tid; han hade
gjort upp med venezianska vänner att
tillbringa sommaren med dem på Lidö.
Det var inte svårt att räkna ut, att han
på morgonen, innan han reste, skulle
göra ett så att säga officiellt
afskedsbe-sök på kyrkogården. Fastän ingen
människa syntes till där, borde han ha hört
ett misstänkt prassel och fnitter bakom
grafmonumenten närmast hustruns. Han
kom så gravitetiskt skridande framåt
gången, som om han anat, att han var
föremål för spejarögon. Han hade en
stor eternellkrans i handen.»

»Det låter, som om ni också varit
med bland dem, som prasslade?» inföll

jag.

»Af en händelse. — Han gick
försjunken i tankar och såg inte upp, förr
än han stod midt framför monumentet.

Men då hörde vi honom ge ifrån sig ett
oartikuleradt skrik och en grof svordom.. .
han slängde kransen, störtade fram med
en tigers rytande och ryckte till sig den
rakt uppstående bränntång, som den
knutna handen räckte honom.

Jag vill inte ta klubbherrarnas försvar;
det var ett plumpt och hjärtlöst skämt.
Men nog hade det uppfyllt sitt
ändamål. Han vred och bände på
friser-tången och försökte bräcka den öfver
knät, men då han var för klen i
fingrarna, spottade han ursinningt på den,
kastade den på marken, trampade på
den, hoppade och dansade på den, som
om han velat stampa den till atomer,
tog sedan upp den och slungade den
med hela sin armstyrka ut öfver den
höga muren. Själf rusade han ut genom
kyrkogårdsporten som en orkan, och
sedan har Recanati inte sett en skymt
af honom.

På hösten sålde han sitt hus genom
en agent. Han lär bo i Venedig. Vår
sindaco träffade honom där en gång och
frågade, om han nu fått nya intressen
eller om han fortfarande bära lefde och
andades för Leopardi. »Leopardi?»
utbrast han då och stack ett par ögon
hvassa som dolkar i sin gamle vän.
»Leopardi? Den pajazzon, den
jonglören ! Nej, han har bära sagt en
odödlig sanning i sitt lif, och det var när
han kallade Recanati en håla och dess
innevånare ett ohyfsadt och lågsinnadt
pack. »— Ja, nu är historien slut och
min cigarr också.»

Jag tackade don Raffaele för hvad
jag fått höra, men vidhöll, att den typ
han skildrat för mig var i sina
hufvuddrag oitaliensk.

»Däri tror jag att ni har alldeles rätt
— lyckligtvis», sade han.

Medan vi tömde det sista glaset,
komplimenterade vi hvarandra
ömsesidigt och sade några erkännsamma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free