- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
38

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den knutna handen. Af Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38 ERNST LUNDQUIST

hyllningsord till slumpen, som fört oss
tillsammans. Vi reste oss för att säga
godnatt.

»Men hvad har grefve Camillo
egentligen för sig i Venedig?» frågade jag,
medan vi gingo mot dörren. »Har han
inte skaffat sin fallne idol någon
efterträdare?»

»Jo, han tycks nu en gång ha den
svagheten att klibba sig fast vid
celebriteter. I brist pä lämpliga döda lär
han ha invigt sig med hull och hår åt
en lefvande sådan, don Carlos, den
spanske pretendenten, som bor i palazzo
Loredan vid Canal grande. Hvarje kväll
i skymningen tar prinsen motion på S.
Marcotorget i sällskap med ett par af
sina döttrar och två väldiga ulmerdoggar.
Man ser det lilla sällskapet marschera
fram och tillbaka med sju milasteg, och
bredvid trippar den lille grefve Camillo
som en foxterrier och tittar beskäftigt
upp i sin nye herres ansikte och pratar
och babblar.. . han rapporterar alla
nyheterna för dagen, som han snappat
upp på stadens rakstugor. Och han ser
tio gånger lyckligare ut än den tiden,
då han var apa åt Leopardi.»

»Men don Carlos är ju död nu?»

»Ja visst, det glömde jag. Då är
det väl hans son don Jaime, som har
ärft grefve Camillo jämte den spanska
kronan och boets öfriga mindre reella
tillgångar.»

Vi voro vid min trappa och skildes
med ett handslag så varmt, som om vi
blifvit vänner för lifvet.

Tidigt följande morgon kom jag ner
för att bestiga kärran, som väntade
utanför hotellporten, och åter kuska i
väg ner till Loreto för att ta tåget
norrut. Fastän klockan knappt var sex,
stod gamle Attilio redan i vestibulen
och väntade på mig. Aha, mera
drickspengar, tänkte jag, och han räckte vis-

serligen ut handen, men det var för att
sticka ett hopvikt papper i min.

»Sonett till en älskvärd främling»,
läste jag. Den var undertecknad don
Raffaele Ceri.

»Hvad», utbrast jag, »har herr
kyrkoherden redan varit här så tidigt och
lämnat detta? Då har han ju suttit
uppe i natt och diktat.»

Jag kände till italienarnas sekelgamla
vana att vid minsta anledning uppvakta
med sonetter, men jag hade aldrig själf
varit föremål därför och kände mig
verkligen rörd.

»Nej», sade Attilio, »den där dikten
skref herr kyrkoherden på stående fot i
går kväll, här ute i vestibulen, sedan
signoren hade gått upp till sig. Det
tog bära tio minuter på sin höjd.»

»Högst underbart!» sade jag
förbluffad. Men jag tänkte: gammal vara,
som användes ideligen till alla nya
bekanta.

»Signoren glömmer», sade Attilio
stolt och sköt i vädret flera tum, »att
han befinner sig i Petrarcas land.»

Den repliken inbragte Attilio ett par
cigarrer, och jag kunde inte låta bli att
klappa honom på ryggen.

Medan kärran flög med mig i
sporrsträck framåt corso Persiani, läste jag
sonetten. Den var verkligen spritt ny
och ångande aktuell, och jag blygdes
för mina tankar nyss. Formen var
fulländadt smidig, orden klingade, sjöngo
och vibrerade i kapp med stadens alla
morgonklockor, som satte hela den
kri-stallblå rymden i dallring. Af innehållet
minns jag nu endast hufvudtanken. Don
Raffaele beklagade, att mitt lifligaste
intryck af Recanati varit en knuten hand.
Han bad mig glömma den och i stället
minnas, att Italien alltid har en öppen
hand framsträckt mot den främling, som
älskar det och söker förstå det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free