Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Balkankriget. Några synpunkter för bedömande af de allierade staternas militära framgångar. Af Einar af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
EINAR AF WIRSÉN
det efter 1908. Utbildningen kunde alltså
ej bedrifvas i lugn. Många instruktörer
kommenderades till de trupper som skulle
undertrycka upproren i Arabien eller i
Albanien. Det äldre manskapet hade knappt
någon utbildning i skjutning och fälttjänst,
öfningsgrenar som Abdul Hamid ej gärna
tillät.
Genom upptagandet af kristna i hären
skadades dennas homogenitet på ett sätt,
som endast den kan förstå, hvilken lärt
sig iakttaga, huru mycket religionen
betyder i Orienten.
Disciplinen hade undergräfts genom
den 1908 af parlamentet företagna
rangsänkningen, som äfven träffade de bästa
officerarna och skadade deras auktoritet.
Naturligtvis inverkade äfven
politiserandet skadligt, i det att officerskåren
fick mera smak för att blanda sig i den
inre politiken än för att bereda sig för
kriget. Om sålunda truppernas
organisation och befälets ända lämnade öfrigt
att önska, torde anledningen till att
nederlaget delvis fick karaktären af en
katastrof i främsta rummet vara att tillskrifva
regeringens bristande förutseende och
rent af obegripliga försumlighet.
Turkiet behöfde och önskade fred i
Europa. Det tripolitanska kriget hade
väl ej alltför mycket pressat rikets
krafter, men det hade dock på ett högst
ogynnsamt sätt ingripit i de inre
förhållandena. När så freden med Italien
vanns, hoppades man att få lefva i lugn.
Hvad man önskar, tror man också gärna,
och så kom det sig, att den turkiska
regeringen tre veckor innan kriget utbröt
hemförlofvade icke endast de fullt
mobiliserade landtvärnsfördelningar, som varit
inkallade, utan äfven den äldsta klassen
värnpliktiga vid stående hären. Det
torde stå utom allt tvifvel, att denna
ödesdigra åtgärd i första hand vidtagits
af inre politiska skäl. Parlamentsval
skulle inom kort äga rum, och regerin-
gen var angelägen att öka sina utsikter
genom en strängt sparsam politik.
»Frie-denssehnsucht tat das Ihrige, die
Katastrofe vorzubereiten.»
Följden häraf blef, säger
fältmarskalken v. d. Goltz, att den armé, som fick
möta den första stöten, kom att bestå
af en femtedel utbildadt manskap, två
femtedelar mindre väl utbildade
reservister och landtvärnsmän samt två
femtedelar rekryter, af hvilka dessutom en
del voro kristna. Detta var allt hvad
som inom den första tiden kunde
åstadkommas. Vid den makedoniska armén
kunde någon verklig mobilisering
öfver-hufvudtaget aldrig genomföras.
Naturligtvis var ej heller
intendenturen beredd på kriget och blef därför
oförmögen att systematiskt utnyttja de
redan i och för sig tämligen otillräckliga
förbindelserna.
Kriget börjades alltså med en
milis-artad rekrythär, som kom att lida verklig
nöd.
I likhet med hvad jag förut
framhållit i fråga om Balkanstaterna vill jag
äfven här betona, att vapenmaterielen
på den turkiska sidan ej har någon
andel i motgången. Men det bör
framhållas, att turkarna, som anskaffat
förstklassig materiel af olika slag, aldrig
kunnat vare sig vidmakthålla eller använda
denna materiel på ett ordentligt sätt.
Beträffande krigföringen borde
turkarna inse att, åtminstone till en början,
defensiv var nödvändig, dels emedan
mobiliseringen var långsammare än
fiendens, hvarför uppmarschen måste
förläggas långt tillbaka, dels emedan nya
trupper för att få sitt själfförtroende höjdt
behöfva en framgång i defensiven, innan
de kunna gå öfver till anfall. »En
rekrythär kan ej användas för offensiv under
ogynnsam väderlek», säger v. d. Goltz
med rätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
