- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
54

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

CARL G. LAURIN

Fot. Herm. Hamnqvist.

THEKLA ÅHLANDER SOM MADAM
HEINECKE I »ÄRA».

het med den engelske gentlemannen, trifves.
I en af styckets sista repliker får han
korgen af den vackra änkan. Jag hörde i
korridoren ett par upprörda backfischar:
»Tänk att inte vilja ha’ Hedqvist, och så
sa’ hon: En äldre herre! Det är
oförskämdt.»

Sudermanns Ära gafs under
höstsäsongen åtskilliga gånger. Den upptogs för att
låta Gustaf Fredrikson vid ännu ett
tillfälle få utföra grefve Trasts roli, där han
i högsta grad får vara sig själf, d. v. s.
med värdig elegans och säkerhet tala och
röra sig i en atmosfär af beundran och visa
en så långt drifven frikostighet, att man till
slut tror att han blott skall få behålla sitt

hjärta af guld. Tacksamhetens ört lär ju
betecknas med rr, men säkert fanns bland
de synliga och osynliga blommor, som den
4 november 1912 kastades öfver rampen,
många af den dyrbaraste sorten till tack
för hans 50-åriga teaterbana. Dock, det
är lätt at vara tacksam mot den som roat
och gladt oss. Sedan den tid då Oskar
I:s uppstoppade axlar, vaxade
mustascher och pomaderade hufvud var
nofmgif-vande för elegansen, har Gustaf Fredrikson,
förbindlig och urban, stockholmare i högsta
mening, roat och rört sina landsmän och
under de senaste 50 åren varit en
medelpunkt i svenskt teaterlif. »Ära» roar
fortfarande, åtminstone mig. Den har hållit
sig bra för att vara ett tyskt drama från
1889, och om ett och annat verkar
föråldradt, så är det mest därför att tonen nu
är en annan än då. I alla händelser blir
det en lika kostlig som typiskt svensk
anmärkning, att duellkonflikten verkar teater.
1 Tyskland, dit handlingen är förlagd,
verkar tvärtom en sådan konflikt ofta
obehagligt naturligt på kontrahenterna. Herrskapet
är tecknadt med allt för grella färger. Det
hade gjordt sig bättre om pappa och
mamma Miihlingk hade åtminstone försökt att
vara vidsynta. Lika omöjligt blir det i alla
fall för den stackars Robert Heinecke att
förbinda under- och öfverklassmoral. De
äro lika naturliga bägge tvä, lika
skröpliga och lika oförenliga. Herr Palme var
ej lyckad som Robert. Han borde varit
25 år yngre, en naiv ljuslett german med
några »Anklänge» af sin mångårige vän
Trasts eleganta rörelseschema. Mamma
Heinecke, den bäst och sannast tecknade
gestalten, utfördes af fröken Åhlander
rörande, realistiskt men fullt konstnärligt, jag
skulle vilja säga, om ordet tillåtes, med någon
sorts underklassicitet. Sceniskt om också ej
moraliskt uppförde sig hennes två döttrar fullt
korrekt. Det vore roligt att få se fröken Maria
Schildknecht i en stor roli, säkert är, att
hennes Augusta spelades med stor konst. Det
var uppfriskande att betrakta hennes två, tre
indiandanssteg, fyllda af stormande jubel, då
hon hörde om de 40,000 marken, som
kommit hennes famij tillhanda. Alma, fru Stina
Hedberg, gjorde en förträfflig entré, där
slampan röjde sig i gest och tonfall och
där behag och fräckhet på det riktigaste
sätt förbundos. Bland de många välfunna
detaljerna märkte jag särskildt med nöje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free