- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
56

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56 CARL G. LAURIN

ningar, William Morris’ skönhetskraf och
renhjärtade socialistidéer och slutligen en
satir över den slamsiga societetston, som
under de sista åren i engelskt lif
förefaller som en gengångare både från Georg
IV:s och Karl II: s tid. Bror Olson
spelade förträffligt den energiske och
fram-synte ingeniören, som blir hård och
konservativ och lika häftig mot stålskepp
som han förut varit ifrig för järnskepp och
slutligen, litet knäckt af de åttio åren, blir
snäll af svaghet. I andra akten (1885)
hindrar han sin dotter att gifta sig med en
estetiskt anlagd ung man, Mr Preece,
herr Svennberg. Om det skulle vara någon,
som ej tror att man kunde se söt ut
under turnyrtiden, vill jag bedja honom eller
henne att gå och se på fru Pauline
Brunius i »Milstolpars» andra akt, där man
dessutom får glädja sig åt hennes spel, som
med den mest äkta ungflickimpulsivitet ger
en psykologiskt genomförd typ, där fel och
förtjänster med konstnärlig klarhet utbildats.
Alldeles på tok var däremot fru Constance
Byström. Herr Klintberg, regissören, hade
troligtvis bedt henne att vara simpel, men
han blef bönhörd öfver höfvan. Om den
vackra maskinskrifverskan Nancy nu skulle
vara litet simpel, och det var tydligen
författarens mening, så var det alldeles nog
med några små tonfall som framkallat ett
diskret löje hos de väluppfostrade i
salongen. I sista akten hade Emilie, fru Brunius,
utvecklats till en alldeles idealisk änka.
Den frisinnade, man kan godt säga
socialistiske, Arthur Preece hade visserligen
fått vänta bra länge, men äfven goda
karaktärer i salongen blefvo afundsjuka, då
han fick i sina armar sluta denna
fulländade kvinna, en med raffinerad smak klädd
Mater Dolorosa, med den mest upprörande
och lidelseväckande timbre på rösten,
lyckligtvis utan kärlek gift med en
nu till underjorden faren, förnäm
person, utan något alltför vänligt förhållande
till barnen och försedd med lika stor
förmögenhet som kärlekslängtan. Fru
Pauline Brunius, som i denna pjäs var en fest
för öga och öron, fann uti sitt spel mot
dottern tonfall af den mest rörande och
fulländade skönhet.

Det fanns vid 1800-talets början ett
societetsfåneri som var mycket uppskattadt.
Men klippte sönder kopparstick och
sammansatte sedan figurerna till andra bilder

på lampskärmar och dylikt. Det var
idiotiskt, men då stora bitar af ett godt
kopparstick fingo följa med, kunde äfven
förståndiga människor beundra denna detalj.
Ibland klippas också litterära mästerverk
sönder och klistras ihop till något »roliga
re», men också sådant kan göras mer eller
mindre klumpigt och smetigt, och Edmond
Guirauds dramatisering af Leo Tolstoys
Änna Karenin är ovanligt litet misslyckad.
Och hvad det sceniska framförandet här i
Stockholm beträffar ha till och med ryssar
yttrat sin belåtenhet med fru Gerda
Lunde-qvists förträffliga sätt att utmejsla sin
svåra men betydelsefulla roli. Änna och
Wronski blefvo olyckliga, och den fria
kärleken visade sig här som nästan alltid ha
samma förmåga som äktenskapet att ta död
på stor kärlek, och då den fria
förbindelsen endast är grundad på den stora
lidelsen, blir den mindre varaktig, och som det
sällan inträffar att vederbörande sluta upp
att älska precis på samma gång, tar det
hela en ända med förskräckelse. Hvem
kände ej, då man såg det vackra
kärleksparet i det venetianska palatset, något som
liknar den fasa man erfar öfver det
himmelska perspektivet att i evigheters evighet
sitta på molntapp och blåsa basun. Men
den är ej menad som uteslutande
sedelärande berättelse, denna djupsinniga roman
af den store etikern, den är en tragisk
sammanstötning mellan plikt och kärlek, ett
människoöde som krossas, en själ som går
under, därför att den är för fin för all
kompromissande halfhet. Stycket var väl
iscensatt, och äfven så svåra saker som
kapplöpningsscenen och sista tablån med
själf-mordet vid järnvägen voro lyckade.
Dånet af tåget föreföll väl beskedligt, men
lustigt nog var tåghvisslingen äkta rysk,
ehuruväl många tyckte att det lät som en
hvissling från en ångbåt, hvilket verkligen
är fallet med lokomotivhvisslor i Ryssland.
Hufvudrollen spelades af vår enda
verkliga tr agedienne, fru Gerda
Lundeqvist-Dahlström. Hon var imponerande äkta
och spelade med intelligens och auktoritet,
allra bäst kanske dödsrysningarna i det sista.
Måhända hade hon ej, trots sitt ståtliga
yttre, den berusande charm, som vid
läsningen af romanen strömmar ut ur Änna
Kareninafiguren, och hennes melankoli
började kanske för tidigt, men hon kan ju skylla
på sitt äktenskap med den tråkige ministern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free