Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 CARL G. LAURIN
Fot. Atelier Jaeger.
JOHN RIEGO.
mikroskopisk teater de än valde, skulle det
bli litet kusligt och ensamt på parkett.
Fröken Prozor är säkert mycket begåfvad.
I alla händelser tillräckligt begåfvad att med
en så pass god trupp som hon hade med
sig, — det obligata talet om truppens
uselhet var här ganska obefogadt — roa
och uppbygga publiken i Trouville ellei
Vichy eller till och med Monte Carlo, men
har man som jag den känslan, att divakonst är
något af det obehagligaste som finnes, så
måste man beklaga, att hon börjat där de
stora skådespelerskorna så ofta sluta. Jag
såg henne blott i »Hedda Gabler», »Le coeur
a ses raisons» och »Les romanesques». Hon
lär ha varit bäst som Hilde Vangel i
Solnæs.
Hedda Gabler är en af de Ibsen ty per
som slagit mest an på kontinenten, oaktadt
det där förekommer så hemska saker som
att fröken Juliane Tesman måste bära en
ful hatt i första akten. Men Hedda är
tvungen vara elegant, och dessutom måste
hon ha något af pervers tigrinna, som
lockar divorna och verkar hemtrefligt på
publiken, hvilken eljest brukar bli alldeles
konsternerad af alla dessa borgerliga
Ib-senska grosshandlare och lärarinnor. Psy-
kologiskt är Hedda en ytterligt
intresseväckande typ. En häxa i sidenunderkjol.
Liksom det finnes Guds jungfrur, hos
hvilka i oskuld och värme själen brinner
af ren kärlek till Gud och människorna,
så finnes det också djäfvulens jungfrur, den
sort om hvilken det heter:
Allt trånsjukt lif i höstsjuk vår
Är honom underdömdt.
Hedda vill hämnas för sin oförmåga att
kunna älska. Själf fysiskt oberörd vill hon
tända begärens eld för att bättre kunna
plåga männen, och liksom häxan får
mjölken att surna och såret att bulna endast
genom en blick ur sitt onda öga, så spridde
Hedda Gabler fördärf, själf den torra
grenen, om hvilken det hårda ordet gäller,
att den skall huggas af och kastas på
elden.
Fröken Prozor hade ansatser, men
spelet skulle ha passat bättre om Hedda
Gabler gjorts till operatext, och det blir den väl
snart. Ansiktet riktades mot höjden, och
pistolerna höllos högre än ansiktet. För ledan
och lifsäcklet fann hon dock ibland goda
uttryck. Den torre Tesman, M. Corney, var
lyckad, men med stor konst kom endast
Lugne Poé, som i Frankrike utfört ett
beundransvärdt arbete för att intressera
publiken för nordisk dramatik. Han
lyckades som Ejlert Löwborg till och med i den
mycket kräfvande uppgiften att se verkligt
genial ut, och hans ångest i repliken: »Var
der ikke kærlighed i forholdet til mig
heller? Ikke et stænk, ikke et skær af
kærlighed over det heller?» var uppskakande,
det enda uppskakande föreställningen denna
gång gaf. Det andra programmet hade
den förmånen att vara franskt alltigenom.
Le coeur a ses raisons af de Flers och
de Caillavet var en bagatell, där fröken
Prozor spelade någon sorts tvifvelaktig dam
pä ett allt för blekt sätt, och Les
Romanesques, Rostands vackra, lustiga och
djupsinniga pjäs, ha vi på Dramatiska
teatern sett bättre gifven. Fröken Prozor var
dock ganska tillfredsställande som den
romantiske ynglingen Percinet, Staforel —
Dhurtal — obetydlig i jämförelse med
Per-sonnes lysande framställning af denna svåra
roli, och endast Sylvette, mille Delille,
ehuru ej lika bra som Astri Torsell, gaf
i slutorden med sin pärlklara diktion och
sin vackra latinska ansiktsoval en liten be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
