- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
60

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6o

OLOF RABENIUS

till mötes från Vingar, en luft fylld af
barrångor och skygga fåglars kvitter! Men
hur skygg fågeln är, Karl-Erik Forsslund
vet genom kärlekens makt att locka den i
sin närhet, han gör den till sin förtrogna
och låter den berätta för honom om sitt
lif och sina öden. Den litteratur, som i
allmänhet utgör vår själaspis, är så tyngd
af kultursjuka och så hektisk eller
vattu-siktig i dragen. Det kännes därför så
renande och lisande att med Karl-Erik
Forsslund företaga en skogsfärd och
insupa en hälsodryck ur naturens källa.
Författaren är i dessa berättelser iakttagare
och stämningsmålare på en gång.
Naturalisten visar sitt skarpa öga och sin
ingående kunskap i den detalj- och färgrika
skildringen af djuren. Hur har han t. ex.
ej uppfångat alla de tusen skiftningarna i
fjärilarnas vingar, och hur omger han oss
ej med hela deras skimrande och surrande
myller! Eller han för oss in i en stubbe,
där ett myrslott är beläget, och röjer med
intima bilder de underbara insekternas
organisationsförmåga och konstskicklighet. Men
det där står att läsa i naturalhistorien,
menar man. A nej, det är diktarfantasien,
som här betraktar tingen med sin
förklarande blick. Karl-Erik Forsslund har
verkligen förmågan att framställa interiörer
ur naturens värld. Djursagan har ingen
annan väg att tolka djurens själ än att
inlägga människans däri. I betraktande af
den djupa samhörigheten mellan alla
lefvande väsen är ett sådant förfaringssätt
ingen tom lek utan en metod, som har
icke blott poetisk utan äfven vetenskaplig
sanning, blott icke transponeringen sker
för groft. Forsslunds antropomorfa
djurskildringar lida icke under några
pedantiska öfverdrifter utan öfverflytta endast —
och detta med all rätt — de animala
instinkterna till högre medvetenhetsgrader,
ser dem således endast, om man så vill, i
deras fortsatta syftningslinje. Han ger det
stumma hos djuren röst och löser det
bundna i deras lif. I sina tydningar
förblir han emellertid realist. Sagor, som
med lika nöje låta läsa sig af barn och af
vuxna, äro »Tummeliten och Tummelisa»,
historien om två kungsfågelsungars öden
och äfventyr, och »Hemlös», berättelsen om
en stackars vilsekommen skogsensling, en
rackelhane, som man efter godtycke kan
gifva en symbolisk innebörd — eljest an-

vänder Forsslund välgörande litet det
moraliserande fabelmaneret. Han skildrar
djuren genom människan, icke människan
genom djuren. Det sistnämnda stycket
innehåller mycket naturpoesi, t. ex. i
beskrifningen af rackelhanens tvenne, den
ena från tjädermodern och den andra från
orrfadern, ärfda själar. »Den ena ville
djupast in i de stora skogsdjupens eviga
skymning och stillhet, där Bergufven sitter
och stirrar och ropar sitt ho-u-ho, som en
stor brunmustig droppe, där all den
ogenomträngliga trolskheten i detta orörliga,
svällande, doftande dunkel samlat och förtätat
sig, och hvars glansdager blifvit en på
samma gång skygg och hotfull, lockande
och skrämmande vilddjursblick. Men den
andra ville högst upp i åsarnas grantoppar
och högst upp i hagarnas björkkronor för
att sitta där och spela i vårens stigande
sol och morgonens ljusnande syner, med
rymd omkring sig och vidder under sig.
Erfar man ej under den första delen af
denna beskrifning något af stämningen,
som möter en hos Bergufven af Liljefors,
en konstnär med hvilken Forsslund — det
är det största loford man kan ge honom —
är ganska besläktad. Titelberättelsen skildrar
det intryck, som luftskeppen öfver ett
flygfält hvilka tyckas ha lånat och kombinerat
insekternas och fåglarnas alla flygmedei
och vihgkonster, gör på en mängd
undrande och snusförnuftiga djur. Det är ett
förhärligande af människan, hvars snille
som en helig eld uppstiger ur jorden.

Gustaf Jansons Kotteriet tillhör med
säkerhet de minst intressanta verken i
författarens produktion. Det är en
konstnärsroman, hvars personer utgöras af
skandinaver, som tillbringa en på munterhet och
upptåg rik tid i Rom. Riktig är
författarens iakttagelse, att nordbons tunga lynne
lätt smittas af söderns glädje och då slår
öfver i sorglös yra, hvartill ju för öfrigt
konstnärslynnet i och för sig har
benägenhet. Har han således träffat en sida af
detta lynne, så måste man, i synnerhet
med denna berättelse i tankarna, finna att
den erbjuder ringa mänskligt intresse. De
människor, med hvilka författaren gör oss
bekanta, likna närmast en hop lössläppta och
stojande barn, som fritt hänge sig åt
stundens infall. Men vuxna människor, som
leka, kunna väl ha roligt inbördes — och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free