Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER 6l
ingen förmenar dem deras skämt,
isynnerhet när det är så oskyldigt och harmlöst
som här — men för den utomstående
betraktaren te de sig onekligen en smula
löjliga. Man erfar dock en angenäm värme
af författarens eget solskenshumör, som
myser i fägnaden af sina reseminnen.
Vid sidan af denna matta bok gör
Hårda tag ett helt annat och starkare
intryck. Vi få här några folklifsskiidringar,
gifna med den kärnfulla konst och det
breda och fasta grepp, som på detta
område utmärker Gustaf Janson. Det är ett
styft och hårdnackadt släkte, hans
skärgårdsbönder tillhöra, sega och robusta i sitt
arbete, barkade af svett och mödor, ett
tystlåtet och inbundet men trohjärtadt och
ärligt folk. De ge icke tappt i
motgångarna, de vrenskas och klaga icke utan
fullgöra endast tigande och ihärdigt sin plikt.
Det är ingen idealisering Gustaf Janson
verkställer af sina typer — de sakna fram
för allt öppen och ljus hjärtlighet, vekhet
och lyrisk charm — och likväl ligger i
deras väsen något af det vackrast svenska,
sådant man älskar att föreställa sig det.
Män sådana som Joel Nord och Hans
Mårtensson göra heder både åt det folk
de tillhöra och den författare, som skildrat
dem. Hvilken moralisk storhet visar icke
den förre, då han undergifvet och hatlöst
bär den olycka för lifvet, som hans nedrige
rival åsamkat honom, och hvilken
sinnesstyrka drifver ej den andres oförtröttade
arbete! Han är som en gran, hvilken med
sin starka växt spränger en bergsremna.
En utmärkt berättelse är den sista, i
hvilken hans dotter skänker sin kärlek till den
italienske positivhalaren. Det är
öfvertygande skildradt, hur denna friska unga
barbarkvinna af moderligt ömhetsbehof tar
sig an den hjälplöse stackaren och till sist
ger honom sin kropp. Och det buttra och
naturliga sätt, hvarpå fadern upptar barnet,
när olyckan en gång har skett, ger en full
inblick i hans goda trofasta själ. —
Berättelsens komposition är icke Gustaf
Jansons starka sida. Föredraget är för
likformigt och jämnt, och det saknas
höjdpunkt och öfverblick i skildringen.
Däremot har han en sund och fyllig stil, som
visserligen är utan finare toner men i alla
fall är uttrycksfull nog.
Af denna stil har man sin glädje
särskildt i hans sista, mycket omtalade bok
KARL-ERIK FORSSLUND.
Lögnerna. Ämnets natur — boken
afhandlar som bekant det sista
italienskturkiska kriget — medför här en snabbare
rytm i stilen, som rent af ibland kan ge
hans lugna prosa ett impressionistiskt drag.
I raska glimtande vändningar vet Gustaf
Janson att skildra, hur kulorna ryka i
sanden och bajonetterna blixtra i solskenet.
»Lögnerna» är en stridsskrift mot kriget,
hvaraf det upprullar några förfärande
bilder. Den söker brännmärka den nationella
egoismen hos Europas stater, som i
civilisationens namn begår våldsdåd och
skändligheter mot lägre folk, hvilka i själfva
verket få falla offer för deras inbördes
maktkamp. Och den söker visa, hvilken
humbug och ynkedom döljer sig under
krigsärans fana, hvilken skräck och
oordning råder i lederna, hvilken planlöshet i
krigföringen och hur kampen består af fega
smygmord och besinningslöst slaktande.
Kriget — en väfnad af lögner, en kedja
af vanvettiga grymheter. Utan att här ingå
på frågan, huruvida ej författaren i sin
svartmålning går till öfverdrift och
huruvida han ej utan tillräcklig
kulturpsykologisk pröfning fördömer kriget, erkänna vi,
att han gifvit ett kraftigt och talande
uttryck för den uppfattning däraf, som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
