- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
62

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62 OLOF RABENIUS

den enda humanitära. Och de krigstaflor
han målat innesluta i hvarje fall en del af
sanningen. Man får en eftertrycklig
föreställning af hur vanvettigt det är att
människa står mot människa med bössa och
sabel i hand, beredda att mörda hvarandra,
och detta anses rätt därför, att nationen
går före mänskligheten, och Gustaf Janson
har drifvit situationen till sin spets genom
att låta en italiensk professor, som går ut
i kriget för att öfvertyga sig om dess
logn-väsen, skjuta ihjäl en trogen tjänare, han
ägt under fredligt arbete i fiendelandet.
Den första berättelsen framställer på ett
trovärdigt sätt, hur den militära drillen och
»systemet» t. o. m. böjer några till exercis
tvingade anarkisters trots, men hur de
sedan under kriget få tillfälle att släppa sina
lidelser lösa och plötsligt se sitt ideal af
laglöshet och våldsrätt förverkligadt. Af
de öfriga berättelserna står »Hamza och
Hanifa» högst; den berättar öfvervåldet mot
och det råa nedskjutandet af ett gammalt
arabpar, som left ett stilla och fridsällt lif
i sin ökenhydda, hägnadt af omvårdade
palmer, som inför deras ögon huggas ned
för att lämna virke åt skansar. Sin
odelade sympati lägger författaren här som
eljest i dagen för araberna. Den stora
berättelsen »Fantasian» har präktiga
enskildheter men lider något af brist på
öfver-skådlighet. I sin helhet är »Lögnerna» en
af Gustaf Jansons starkaste böcker.

Carl R. af Ugglas är en egenartad
och ensam författartyp i vår litteratur.
Ehuru han ingalunda saknar
beröringspunkter med äldre diktare — inflytande
från Heidenstam, Levertin m. fl. kan man
spåra i hans skrifter — står han dock på
själfständig grund gentemot dem och följer
endast den egna skaparhågen och
skönhetsdriften, sådana de utvecklat sig ur hans
väsen och vilja. Hans dikt är en
egendomlig förening af tanke och syn, af idé
och bild, hvilka bägge element icke alltid
samspelt men rent äro utbildade i hans
diktning, något som tyder på ett medvetet
konstnärskap, i öfrigt ådagalagdt genom
kompositionens arkitektonik och stilens
utarbetade skönhet. Det är vanligen någon
stor grundfråga, någon af människoandens
högsta och yttersta idéer, som den
konstnärliga behandlingen hos honom gäller, och
man förstår därför lätt hans förkärlek för

myten, som är filosofiens bildspråk och
världssynernas dikt. Carl af Ugglas har
emellertid i sin senaste bok Legender och
berättelser äfven upptagit och med
framgång utfört moderna ämnen-, idéstyrkan
och den filosofiska lyftningen ha de med
de mytiska gemensamt. Själfva titeln på
en af dessa berättelser, »Stjärnorna och
ödet», är belysande. För denne
fjärrskådande författare är hvarje tidsrum en blink
af evigheten och människolifvet tecknadt
med stjärnskrift. Idéinnehållet i en sådan
diktares skrifter har naturligtvis ett alldeles
särskildt intresse. Och Carl af Ugglas har
haft kraft och förmåga att lägga sin dikt
på en världsåskådnings fasta grund.
Huf-vudmotivet är lifvets vanmakt och
förgängelse, den enskildes intighet i alltet, själens
flyktighet i tillvaron. De hvita gnistorna
(hvilka inslogos i Adams och Evas bröst
vid fördrifvandet ur paradiset) framställa
som vårt dunkla jordearf minne och
längtan, hvilka skapa de drömbilder, som med
individen endast äro ämnade att uppgå i
den stora gestaitlösa oändligheten.
Förnimmelsen af skönhet betyder innerst en
hemlig dragning dit, en tanke som
författaren ger en högtidligt gripande
framställning i dikten om Shah Jahans
silfver-bro. Men med denna höga
världsåskådning har skalden därjämte ett lefvande
sinne och en — så stolt han än uttrycker
den — öm känsla för det älskande och
längtande människohjärtat, hvars armod
och trohet har något så rörande öfver sig.
Jämte den lödiga idéhalten framträder som
ett hufvuddrag i Carl af Ugglas diktning
den färgrika skildringskonsten; denna poesi,
som från en synpunkt tyckes så helt
ande, så helt tanke, är iklädd en glänsande
skrud. Ibland kan diktionen bli något
öfverlastad, och man skulle önska en
genomskinligare luft kring orden. Dock är hans
historiska och exotiska fantasi en af hans
yppersta egenskaper, och hans förkärlek
för mytiska ämnen får en ny
förklaringsgrund i hans förmåga att ge dem
lokalfärg och konkret inramning. »Shah Jahans
silfverbro» och »Riddaren utan land» kunna
här visa prof på hans skildringskonst. Det
bästa stycket i samlingen är »Löftesskeppet»,
som med sinnrikt användande af den gamla
sakrala offersed, som antydes af namnet, i
en välsluten komposition psykologiskt
utvecklar kärlekens genombrott i ett hätskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free