Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
63
och hårdnadt sinne. Carl af Ugglas konst
har i hans sista verk satt sin mognaste
frukt.
Bengt Ström heter en förra året
debuterande författare, som i Timmermän
och nyckelpigor skildrar de värmländska
skogarnas fall genom det framträngande
bolagsväldet. Vi försättas först till den
tid, då skogen ännu stod orörd, tryggande
hus och hem och talande med sin stilla
mäktiga ända till folket. Så småningom
bryter olyckan in i bygden, då skogsägarna
lockas af bolagens guld. Genom de taflor,
Ström målar af naturen före och efter
af-verkningarna får man en uttrycksfull bild af
den förändring trakten undergått. Förr
sträckte sig skogen vajande och sjungande
med sus och dropp i träden som ett
väldigt bälte genom nejden, och dess asar
omslöto tegarna, men där den stupat
utbreder sig för blicken en steril och
skroflig stubbmark, i hvilken endast någon gles
rad af furor streckar horisonten. Ström
låter oss på nära håll se själfva
trädfällningen och timmerflottningen på de
nyöppnade älflederna. Det är ett vimmel af
folk i arbete, man hör yxorna eka vida,
och skogen gör uppbrott och försvinner.
Författaren visar oss också bolagsmännen i
arbete och har särskildt gjort en god
teckning af »timmermannen» Vitalis, som
hänsynslöst tillrycker sig och sköflar skog, bl. a.
genom att vinna kvinnornas,
»nyckelpigornas», hjärtan. Författaren har i sitt arbete
lämnat en pålitlig landskaps- och
kulturskildring och höjer sig på några sidor till
verklig poesi. Brist på samling och en
ställvis ansvälld bredd äro fel, som visa
att författaren ännu ej nått teknisk färdighet.
Lagmanshus af Hilma Söderberg är
en roman i brefform och gör genom denna
teknik, förenad med en stadig och pru-
dentlig stil, ett gammaldags intryck — det
är ej utan att man då och då tänker på
Fredrika Bremer. I och för sig är en
samling bref ett uttryckssätt så godt som något
annat och kan med sina tvinningar och
korsningar hopfläta en berättelse, lika väl
som den utgör ett tacksamt medel att
karaktärisera de olika personer, från hvilka
den härstammar. Hilma Söderberg
eftersträfvar också att måla sina personer
genom de skriftalster, hon låter dem affatta
och lyckas äfven göra oss bekanta med
några markant skilda typer. Bäst tecknad
är figuren af en poet, hvars lösa och
oförargliga väsen framträder i hans affekteradt
själfironiska utgjutelser till modern. Någon
skarpare individualisering har författarinnan
emellertid ej kunnat förläna de olika
personerna. Berättelsen är icke oskickligt
byggd, men den rör sig i för trögt tempo
genom den kompakta stilen. Man kan
emellertid ej frånkänna författarinnan talang,
om den än ej rör sig i några högre banor.
Med Tomas Indal har Mikael Lybeck
gifvit bilden af en olycklig drinkare, som
mest lefver i nuets dimma och drifver med
strömmen in i döden, som han själf söker.
Ädelt och intelligent anlagd, är han på en
gång blid och spotsk mot sin omgifning,
småstadsbrackor, som han till det sista
förblir andligt öfverlägsen. Med sina rika
gåfvor försumpas och förkommer han bland
en samling medelmåttor — ett lefnadsöde,
som i sin upprörande tragik är så ofta
förekommande och som här framställes
med en hemsk patologisk styrka. Den
rifna fladdrande stilen återger förträffligt
den själssjukes sinnestillstånd, som äfven
målas af den spökton af varsel och skrock,
som hvilar öfver berättelsen. En klarare
belysning öfver karaktären och en fastare
riktning i den konstnärliga afsikten skulle
emellertid ha höjt bokens värde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
