- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
72

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

72

ERIK WETTERGREN

märktes nu med agréeskap i akademien
och med ett resestipendium. Denna gång
gick vallfärden till Italien, dit han
längtat sedan slutet på 50-talet, då han
målade olja hos Plagemann, som på sitt
romantiskt medryckande sätt berättade
om det soliga land, där han firat
triumfer i kärlek och konstförfalskningar. Det
var nu inte precis dessa sistnämnda
de-licer, som lockade grefve von Rosen,
men han njöt desto mera att vid sidan
af den svenske romaren Gotthard
Werner — en bortglömd konstnär men af
en viss Feuerbach’sk storhet i
läggningen — höra Roms stenar tala. För resten
använde han sin tid med att fullfölja
Plagemanns mera solida lärdomar, och för
att få handlaget i oljemålning utbildadt
valde han sig som tränare den duktige
teknikern men medelmåttige konstnären
Simonetti. Med koleran i hälarna måste
han så lämna Rom och kom öfver
Neapel till Paris, där 1867 års stora
världsutställning just pågick.

Det var Herkules vid skiljovägen —
eller kunde ha varit det, om rätta vägen
inte varit så klart belyst af den
orubbliga visshetens ljus. Här hade ju hela
Europas konst stämt möte, och för en
ung målare var det bära att lägga örat
till och lyssna, hvilken ton som gaf
starkaste ekot inom honom själf. Inne i
den stora utställningsbyggnaden var den
»godkända» konsten inhyst, men nere vid
Pont d’Alma hördes trampet af den nya
tiden i ett par baracker, där de
utestängda Manet och Courbet hade hvar sin
stora separatutställning.

För oss är revolutionsmannen Manet
den dämpade och skönhetsdruckne
sammanfattaren till ett nytt facit af de
finaste valtraditioner från Spanien,
Holland och Frankrike, och Courbets
blodfulla temperament brann mindre för det
»realistiska» i hans ämnen än för ett
på samma gång vällustigt och måleriskt

genomkultiveradt föredrag. — Hur
förhöll sig nu traditionsmannen von Rosen
till den historiska »begivenheden» att stå
inför en fyllig representation af dessa
den gamla tidens fullbordare och den
nya tidens föregångsmän? Courbet
stötte honom instinktivt tillbaka såsom
någon den där oskärade hans innersta,
idealitet, och Manets utställning såg han
aldrig, men det är troligt, att han där,
förtätadt, skulle fått samma intryck af
att »detta kommer mig inte vid», som
vid andra tillfällen, då han mött hans
konst. Denna temperamentsfulla
Abnei-gung beror mindre på att han med
samtiden blundade för de båda
förargelse-väckarnas måleriska förtjänster än på
hela hans ställning till konstens problem.
Hvad han känner inför allt af »den
slags» — och »den slags» är så godt
som all konst, hvilken saknar ett utprägladt
idéinnehåll – har han gifvit pregnanta
uttryck i ett bref till Scholander
(citeradt i Wåhlins nämnda uppsats), där
han vänder sig mot en målare med
liknande verklighetstendenser som de båda
nämnda, nämligen pariser-belgaren och
kvinnomålaren Alfred Stevens. Det
utlöper i en fråga »till hvilken grad af
dekadans denna missriktning, endast grundad
på rå ögonfägnad, bör hänföras, och till
hvilket slutligt elände konsten skulle
sjunka, finge den ohejdad glida utför
denna brant, på hvilken dumheten och
spekulationen — eller med andra ord
tidsandan — knuffat in densamma.»
Detta kompletteras af hans i
»Autogra-fier och porträtt» uttalade öfvertygelse
»att konstnären icke allenast är en
rumdekoratör, hvars uppgift är att täcka
väggarna med mer eller mindre brokiga
dukar i dagens mönster och färger, utan
att han snarare är att anse som en
ansvarig folkuppfostrare, medarbetande i
sin samtida andliga utveckling, hvarför
också hans verk måste blifva det synliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free