Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
ERIK WETTERGREN
SJÄLFPORTRÄTT. PENNTECKNING EFTER
OLJEMÅLNING. 1869. Målningen tillhör
K. Akademien för de fria konsterna.
sa kunna leda ett litet stycke på väg
till verkets begripande. Och hos Rosen
börjar nu detta framträda med
kvaliteter, som göra det onödigt att tvista om
form och innehåll.
Jag sade, att den rätta vägen låg
klart belyst, och efter den turistaktiga
kurvan genom Österlandet, Italien och
Paris vände den nu åter till
utgångspunkten, till Leys’ fosterland. Men den
som denna gång gick att få nya krafter
i mästarens närhet hade så organiskt
upptagit och omsatt hans gamla
lärdomar, att man från året 1868 kan tala
om Georg von Rosen som om en
själfständig konstnärsindividualitet. Han
hyrde sig nu ateljé i Briissel och gick
några gånger för att få råd hos Jean
Portaels, i hvars ateljé det unga målande
Belgien trängdes bland stafflierna. Äfven
Leys fick några visiter, men något
elev-skap till de båda nämnda existerade icke.
Mästerprofvet, som hemsändes i maj,
var redan en ung mästares verk. Det
är det bekanta porträttet af fadern, som
nu hänger i Nationalmuseum, bilden af
den allvarligt blide gamle herrn iklädd
päls och spännhalsduk; en målning som
tycks mig lefva med en ständigt lika
smittande ungdomlig kraft, förbunden
med en traditionsmättad känsla för
väsentligheter och lugn uppbyggnad. Det
sätt hvarpå den bäst målade päls i
Skandinavien underordnar sig det som
viktigare är — ansiktet med dess
form-säkra om ock något glatta modellering,
som kommer en att minnas Roslin,
meddelar en lugn glädje, som annars endast
de gamla mästarna.
Med målandet af detta porträtt tycks
han ha uppfyllt ett hjärtebehof, och nu
kände han sig på allvar hemma.
(Liknelsen med Hans Alienus var icke vaid
på måfå.) Han är i sina tankar hemma
i Sverige och i det 1500-tal, hvars
främste tolkare han jämte Strindberg
blifvit. Det är väl både fosterländska,
psykologiska och pittoreska motiv som
göra att hans tankar åter och åter gå
tillbaka till reformationens och Vasarnas
tid. Då ingick ett nytt och
själfmed-vetet skede i Sveriges lif, då lefde
människor, som i renässansaktigt klara
linjer förkroppsligade elementära
karaktärsegenskaper och passioner, och då gick
folket i kläder och bland hus af en
brokig och fantasieggande rikedom. —
Den gestalt som han först tog fått på
satte han vid skampålen. Det var
pö-belmannen till födsel och sinne, den
spetsiga och fega illistighetens
representant, Göran Persson, gripen i ett af sitt
lifs skönaste ögonblick, då han halft
dold bakom fönsterrutan åskådar Nils
Stures skymfliga intåg i Stockholm. Man
behöfver inte söka länge för att se, hvem
som hjälpt honom att komma till rätta
med denna bild, som på sitt vis kan
betraktas som ett förstlingsarbete. Det
är ju en ytterst förenklad redaktion af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
