Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 S ERIK WETTERGREN
någonstans högt till väders öfverger
Rosen däremot nästan aldrig.
Hans tredje glasradering — eller
noga räknadt den fjärde, då bilden af
ett arabiskt kaffehus utgör n:r i — har
på än mera direkt sätt med
reformationen att göra. »Herr Gude Giäddes
predikoresa» framställer den protestantiske
prästen, som i en fientlig tid och i en
tät skog rider omkring att predika det
nya evangeliet för katolska
bohuslänningar. Det är en bild af det spända
lyssnandet — och en bild som verkar
förvånande modern i sin sträfva
kantighet. — En vän har berättat mig att
Oscar Levertin satte denna radering
särdeles högt; han såg däri den
ståtligaste bild af den stridande kyrkan, den
nya upplysningens kamp mot mörk
vrånghet i ett folkfattigt land. Och det
är ju det märkvärdiga med von Rosens
historiekonst till skillnad från så godt
som alla hans svenska och utländska
kamraters, att det inte endast är män
sådana som Levertin — hvilken i denna
tidskrift på sitt lysande sätt framträdt
till hela artens försvar,* — som sätta
den högt. Just den som med
anledning af den levertinska artikeln och
sedan flerfaldiga gånger uttalat sig mot
historisk konst och diktning i allmänhet,
nämligen Carl G. Laurin, har nyligen
med entusiasm förklarat för mig att han
»bära är storbelåten» med Erik den XIV
och alla hans målade och raderade
kamrater. Ja, så full är den rosenska
konsten af det seddas oemotsäglighet och
af kärlekens eld, att teorierna brinna ned
och bli till aska, ända tills första oäkta
och lama konstverk tvingar dem att lik
en retad fågel Fenix flaxa upp från
bränderna och sätta klorna i den förmätne.
Georg von Rosens grafiska oeuvre
är inte stort, men det är godt. Hans
etsningar äro endast två, men de äga
•"’•’Ett par aforismer om historisk diktning. XV 33.
en äfven historisk märklighet, ty de äro
de båda första svalorna som varsla om
vår nuvarande granska sommar. Och
hvilka svalor sedan! »Flandrisk
krogscen» (1870) är improviserad med en
gammalholländskt okynnig realism, som
verkar likt det befriande skämtet midt i
ett Shakesperedrama. Och »Dopet» (med
en symbolisk bimening lämnad som
initialplansch till L. Dietrichsons
»Tidskrift för bildande konst och
konstindustri», 1874) är enligt min mening inte
blott den mest omedelbart soliga af hans
idyller, utan äger i sin behandling
och fördelning af det svarta och hvita
ett så högt grafiskt och dekorativt
värde, att man måste gå ända fram till
Zorn, innan man finner motstycket.
Idyllen — se där en ny sida af von
Rosens väsen. Den psykologiska
midt-punkten i hans akvareller och teckningar
af denna art är oftast det höfviskt
hjärtliga förhållandet mellan två människor,
och rundt omkring dem är nedälskad en
rikedom af pittoreska och stillsamt
historieberättande detaljer. Akvarellerna
»Blomstermarknad i Brabant» (1869),
»Julmarknaden» (1872) och teckningen
»Nyårshälsningar» (1878) kan man läsa
som en sida i Kellers legender och
länge se på som på en fransk
femton-hundratalsminiatyr. I detta vimmel af
kära detaljer är det klart att alla inte
kunna lyda samma koloristiska
taktpinne utan att några visa en betänklig
lust att hoppa ut ur ramen; andra äro
inom sig så läckra i teckning och färg,
att man ville ta dem och behandla dem
lika varsamt som en skör kamé (t. ex.
den unga kvinnan i »Julmarknaden»).
I dessa folkrika stadsidyller sitter väl
det mesta af Leys kvar bland arbetena
efter 1868. I några senare idyller visar
han påverkan af den äkt-tyskt
romantiske sagogossen Moritz von Schwind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
