- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
82

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

82 ERIK WETTERGREN

och en stil, som leda tankarna direkt till
Rethel. Döden med timglaset låter
ynglingen för alltid somna vid sitt
ofullbordade arbete {Målet, 1874), eller han är
kavaljeren som med skamlösa händer
rifver till sig den blommande ungmön
[Rofvet 1879). Båda äro pennteckningar.
I »Målet» är hvarje linje i sin tuktade
uttrycksfullhet och sin sköna ekonomi
den betydelsefulla delen af ett rikt
ornament; de ornamentala tendenserna äro
ytterligare understrukna genom
språkbandet, som med sina ackompagnerande
snirklar fyller ut bildytan. Den hetsiga
våldtäktstämningen i »Rofvet»
motsvaras af en snabbare pennföring och en
mera brysk sammanstötning mellan svart
och hvitt. 1892 tar von Rosen åter
upp denna teknik för ett besläktadt
ämne (Pierrot). Nu är benrangelsmannen
borta, men hans offer, den lilla Colombine,
ligger slaget, och hans ande skär sig nu
som då emot det pockande lifvets ande.
Det är om den hvite Pierrot som striden
står. Han ropas in till scenens skratt
och upptåg, men med ett uttryck af
skygg och tyst gosseförtviflan —
skildrad med en så genomskinlig renhet som
det kanske aldrig gjorts förr — dröjer
han sig kvar hos sin lilla kära. Det är
en outtömlig rikedom i detta blad, där
form och innehåll sluta sig tätt samman
som knäppta händer, och där ljuset i
alla dess nyanser spelar med på ett
sätt, som vi icke mött förr hos von
Rosen.

Och dock -— äfven denne lineäre
Leyslärjunge har redan tidigt intresserat
sig för kampen mellan ljus och mörker,
och en af hans utvecklingslinjer
betecknas just af hans ställning till dessa två
måleriska makter. Ansatser till att låta
dem medarbeta som kompositionens
byggmästare funnos redan i de orientaliska
akvarellerna, men första gången han på
ett fullt medvetet sätt låter dem bidraga

till karaktäristiken är i det bekanta
själf-porträttet från 1869 (i Konstakademien,
här afbildadt i konstnärens pennteckning
efter detsamma). Den impuls han här
lyder kommer direkt från ljusdunklets
Gamle Helige, Rembrandt — och han
lyder utan opposition men också utan
den mognade Rembrandts känsla för
ljuset som ett stoff, hvilket fyller luften
med sin lefvande ande. Detta
ungdomsförsök blef en lång tid utan efterföljare.
Men första stort tänkta historiemålning
efter »Erik XIV» visar hur de
rembrandt-ska intrycken mognat i kapp med
konstnären — och med tidssmaken. I
Katarina Månsdotter (1881) är kampen
mellan mörker och ljus symboliskt lyft
till en dramatisk högstämdhet, som är
äkta rosensk. Det är intet tvifvel om
hvilken af de två som skall segra.
Rummet är så stort, och skuggorna, som fylla
det, bli endast hemskare genom spiselns
stirrande eldkol och blott segerrikare
genom att konstnären förlagt den trånga
ljusgluggen så långt åt sidan. Hvad
den kan ge är allt för litet att skingra
mörkret där inne, och den tröstens
ljusstråle, som Karin bjuder, mäktar intet
mot det andens mörker, som redan gjort
hennes älskade till en främmande man.
Den symbol som ligger i denna parallell,
liksom i motsättningen mellan hennes
belysta ansikte och hans mörka profil,
behöfver inte påpekas och är också af
det äkta slag, att den inte ens behöfver
medvetet begripas, för att man skall
erfara dess suggestiva makt. Så fattad
är symbolismen en af konstens bästa
tjänare. — Inte blott tekniskt utan äfven
psykologiskt betecknar denna målning
ett steg framåt mot större modernitet;
de klassiskt enkla själstillstånden hos
»Erik XIV» ha insprängts med en
sammansatt tids motsägelsefulla
komplikationer. Hans gränstillstånd mellan andlig
klarhet och vansinne, hennes mellan öm-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free