Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
ERIK WETTERGREN
Det bör ha väckt en viss förvåning 1885,
att äfven »grefven» målade blå snö —
denna blåa snö, som ända in på 90-talet
var inbegreppet af all modern radikalism!
Äfven den konstruktiva stommen, på
hvilken grefve von Rosen stödt så godt
som alla sina kompositioner efter 1862,
börjar nu röra på sig för att släppa in
den nya tidens luft och ljus. De gamla
elementen finnas där — den snedställda
kulissen, som ger taflan djup och slutenhet,
och den med duken parallella fonden, som
också tjänar slutenheten och den strama
stilen — men uppluckrade; fonden har
blifvit uppdelad i två, mellan hvilka luften
rinner med sin färg, och i båda har det
slagits hål, så att det röda aftonljuset
brusar in.
Den psykiska dubbelheten hos »Karin
Månsdotter» motsvaras här af moderns
i blandning af smärta och fröjd stelnande
gestalt. Är det oemotsvarigheten mellan
den 80-talsrealistiska landskapsskildringen
och den plastiskt arrangerade
ångerattityden hos sonen som gör att denna
gestalt saknar kvinnofigurens förmåga
att öfvertyga?
I Drottning Dagmars tippväckelse
(1898) varieras hos kung Valdemar den
beskuggade profilen från Erik XIV i
taflan »Katarina Månsdotter»; nu som
då vill den symbolisera kungens mörka
sinne. Men silhuetten framgår denna
gång ur helt andra atmosfäriska
förutsättningar, då rummet med de bleka
ansiktena och de hvita liljorna simmar i
en halfdager, som uppstår genom mötet
mellan en strimma fönsterljus och några
tända vaxspiror. Det realistiska
plein-air-måleriet i »Den förlorade sonen»
motsvaras således här af ett modernt och
kompliceradt innerljusstudium.
Realismen — det är också det ord,
som trots sin nötning bäst öppnar
ögonen för det värdefulla hos den
förkättrade Sfinxen, det andens långsamt
födda barn, på hvilket han burit
mellan åren 1888 och 1905. Det är
klart, att fantasien under denna tid
förlorat mycket af sin friska helhetssyn,
men i stället har det rent tekniska
fördjupats, så att grefve von Rosen i denna
stora duk ger kanske ett af de mest
intensivt studerade klippartier i hela den
samtida konsten. Äfven fantasidjuret,
kvinnokattan, är af en förbluffande
trovärdighet med de roflystna musklernas
spel under det svafvelgula skinnet, som
skimrar fram mellan fallens hår. Det
något oorganiskt fastsatta hufvudet har
ett gåtfullt roflystet drag, som är
fascinerande och som leder tanken till
antikens medusamasker och till fabelns
hemland. Denna tafla är också, som
konstnären skrifvit det i förteckningen öfver
sitt verk, »utförd som hyllningsgärd åt
mitt kära möderneland».
Jag förstår mer än väl, att realismen
och ljusskildringen inte varit det
medvetet starkaste intresset hos grefve von
Rosen, när han målat de sist behandlade
taflorna, men just dessa deras tekniska
egenskaper förtjäna framhållas för att
man skall få en fullt klar bild af
konstnärens säregna utvecklingsgång — från
lineär stilsträng arkaism till en modern
upplösning af linjen, till realism under
ljusets synvinkel.
I detta nu, då konsten kämpar för
att till hvarje pris nå fram till en
medvetet tuktad stil, tycker man sig — det
gäller åtminstone den som skrifver detta
— finna både mera af konst och mera
af mannen i det tidigare skedets saker,
men det är ju möjligt att under den
gode trädgårdsmästaren tidens vard stora
egenskaper, som vi nu icke fullt
uppskatta, skola spricka ut äfven ur den
senare alstringen.
Om man vill lara känna den mest
sinnligt ursprungliga konstnärskraften hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
