- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
86

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Georg von Rosen 70 år. Af Erik Wettergren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

86

ERIK WETTERGREN

larkultur i koloriten, både det stora
psykologiska intresset och den varma
själfförgätna kärleken till sitt motiv.
Ty han målar endast de modeller, för
hvilka han känner sympatiskt, och när
han ser på dem är det med en kärlek,
som inte ryggar tillbaka för sanningen
men som vet att äfven ur fulheten få
något karaktäristiskt skönt.

Efter de båda nämnda porträtten —
af fadern och af konstnären själf — får
hela arten hvila, ända tills han med »Erik
XIV» på allvar flyttar tillbaka till
Stockholm 1871. Inom kort börja
porträttbeställningarna strömma in, och
portalfigurerna till denna del af hans verk äro de
båda stora kungaporträtten, Karl XV
(1873) och Oscar II (1875).

Redan hos Karl XV — den
folkligt vänlige monarken, som sprungit upp
från fåtöljen för att med utsträckt hand
komma åskådaren rakt till mötes — får
man i sammandrag mycket af det som
utmärker hans senare porträttkonst. Där
finns både den fasta monumentaliteten
i uppbyggnaden och gripandet af en
gest, en rörelse, som kvickt ger det
väsentliga i modellens karaktär. Där
finnas också de symboliserande attributen
— här i form af en fondgobelin, som med
sköna kvinnor och små ryktesgenier är
både diskret och sinnrikt
hopkompone-rad med hufvudfiguren. Hos Oscar II
är det monumentala lugnet mera nervöst
tillkämpadt. Öfverplagg och papper äro
kastade i en fåtölj, och med en
stålfjäders spänstighet i ställningen tvingar
kungen sig till att stå modell. Man hör
hur lackskon stampar i mattan af
otålighet att séancen aldrig tar slut.
Symboliken ligger hos denna tafla i färgen
med dess intressanta om också inte fullt
lyckade försök till hopställning af olika
blåa toner. Som porträttskildring af gamle
kungen äger det däremot numera ringa

värde, då ansiktet blifvit nästan förstördt
genom ofullbordade öfvermålningar.

Det skulle föra för långt att
uppräkna och karaktärisera äfven de
främsta af alla de rosenska porträtten. Groft
taget kunna de uppdelas i två grupper.
Till den ena hör de nu nämnda, som ta
rörelsen till hjälp för själsskildringen i
den momentant verkande men helt och
hållet medvetet resumerande posen, som
intet har med impressionismens
ögonblicksfotografiska rörelse att göra. Den
andra gruppen utgöres af hvad man
brukar kalla »existensbilderna», de helt
och hållet lugnt skildrande porträtten,
där karaktäristiken förlägges till hufvudet,
under det att hela människan förhåller
sig så orörlig som ett stilleben. Det är
inom den förra gruppen som han skapat
de stora, originellt lefvande mästerverken,
af den senare artens porträtt har han
åstadkommit små intimt fulländade
konstverk, som göra honom till en fortsättare
af Uno Troili och en kamrat till Holbein
och hans sene lärjunge Leibl.
Målar-glädjen och den solida karaktäristiken i
porträtten af general O. Björnstietma
(1880), ingeniör Jean Bolinder (1883) och
fabrikör K. A. Almgren (1883) får ett
med åren allt starkare understruket
personligt drag af högstämdt patos och —
som Georg Nordensvan i en recension
anmärkt — envis vilja. De bästa
exemplen härpå lämnas af de tre stödjepelarna
inom svensk porträttkonst — professor
G. W. Palm (1890), kanslirådet F.
Sander (1894), som genom sin exalterade
hufvudvridning står på gränsen till den
förstnämnda gruppen, ett verk af en
nästan quattrocentistisk verkan med
profilens medaljskärpa mot den blågröna
fonden, och slutligen riksarkivarien
Malmström (1905), hvars ögon skjuta blixtar
under den mästerligt byggda pannan,
där man hör tankarna mullra. Den
största existensbilden är porträttet af gene-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free