Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den blå vingen. Af Elin Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLÅ VINGEN
93
— Hur vet du det? frågade hon snabbt.
Han teg litet och sökte återkalla
minnet af dessa halft förgätna samtal,
som Helga och han brukat föra, och då
hon öppnade för honom sin slutna värld
med ett slags skyggt och hängifvet
förtroende.
Helgas tankar vandrade samma
vägar, men hon mindes bättre än han.
— Ifall jag, som du sade, förstod dig
rätt, fortsatte han efter en stund, så var
det inte så mycket det som du kallade
den allmänna missaktningen som plågade
dig. Det värsta var att du allra innerst
tviflade på dig själf. Inte sant?
— Jo, svarade Helga.
— Du led af att det fanns en
tänkandets värld du inte kunde ta i
besittning, en storhet du inte kunde höja dig
till och bragder du inte kunde utföra,
därför att du var kvinna. Du var
gränslöst ärelysten, du var sjukligt ödmjuk
och orimligt stolt.
— Ja, det var illa ställdt med
jämvikten då, sade hon småleende.
— Men det gläder mig uppriktigt att
du vunnit den nu, kära Helga, jag har
aldrig upphört att intressera mig för dig.
Helga kände sig varm om hjärtat,
hon hade glömt de mellanliggande årens
likgiltighet, var blott nöjd att han
mindes så väl, och att han nu gick här och
talade med henne som förr.
— Vet du Krister, sade hon på sitt
gamla förtroendefulla sätt, som rörde
honom, när han märkte att hon utan
vidare betraktade honom som vän och
kamrat som förr, viss om att i detta
hade icke tiden förändrat honom, vet du
när jag tänker på denna Helga för tio
är sedan, tycker jag att det är synd om
henne med alla sina bekymmer. Det är
så annorlunda nu, jag bryr mig inte om
att jag tillhör ett efterblifvet och
föraktadt kön, ty jag vet att det skall bli
bättre tider.
— Då förstår jag hvad ditt mål är
i lifvet, sade han, och hon skulle kunnat
ta honom om halsen, emedan han talade
så aktningsfullt och allvarsamt, du
arbetar på att förbereda kvinnornas framtid.
— Så godt jag kan, sade hon. Ingen
kan se bättre än jag hur mycket som
fattas oss, många af oss tänker bära på
att utkräfva vår jämlikhet af männen
och glömmer att det är arbetets och
mödans väg vi måste gå. Och andra
saknar själfva viljan till fullkomning.
Men hvad gör det, när man är viss på
seger till slut? Tiden ligger ju oändlig
framför oss. Och hvad arbetet angår,
så har man kommit hit i världen för det
och inte för någonting annat.
— Jag förstår att du måste vara
mycket lycklig, däraf den blå vingen,
sade han och såg beundrande på henne.
Och hur har allt detta gått till?
— Ack det kan jag inte säga dig!
— Du har alltså inte läst dig till din
uppfattning eller tänkt dig fram dit, du
bära tror?
— Nå om så vore, skulle det inte
vara tillräckligt?
— Jo, helt visst för dig, min kära
Helga.
— Nu försöker du skrämma och reta
mig som förr i världen, sade Helga och
skrattade obekymrad. Men det skall
inte lyckas dig. Numera kan intet i
världen rubba min tillförsikt.
— Vi två tycks ha bytt roller, sade
han, jag har inte så mycket af den
varan numera.
— Du?
— Hela min gamla inbilskhet får jag
tillbaka i detta enda du! Jag hade nästan
glömt hur stor den var, det är så länge
sedan den försvann.
— Det är då inte längre nog med
att vara man?
— Kära Helga, sade han beklagande,
dina tankar kretsar då jämt kring den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
