Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Balkan och »det heliga kriget». Af B. O. Aurelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 B. O. AURELIUS
Osmans egen son och efterträdare i
kalifatet Orkhan, hvilken gjort Brussa i
Bitynien till de osmanska härskarnas
residens. Under hans son och efterträdare
Murad I trängde turkarna år 1373 in i
Macedonien och flyttade sina gränser
upp mot Albanien. Härefter gingo de
vidare öfver Balkan. Serbiens härskare
fick köpa sig fred mot en dryg tribut,
bulgarfursten tiggde om försköning, och
själfve kejsaren i Bysans förklarade sig
vara vasall åt Murad, som tagit sitt
residens i Adrianopel. Nu uppbådas
väldiga korståg mot turken. Serber, bosnier,
bulgarer, albaner, ungrare, bajrare och
fransmän deltaga däri, och
mongolhöf-dingen Tamerlan hotar osmanernas rike
med undergång. Spillrorna af detta
samlas dock till förenade kraftansträngningar,
och det blir allt mer och mer tydligt,
att det är själfva Konstantinopel, den
heliga staden, det gäller. Med öfver
250,000 man belägrar Muhammed II den
gamla kejsarstaden med begagnande af
dåtidens modernaste artilleriutrustning.
En mörk natt anbringar han öfver en
landtunga i Bosporen ett trägolf som
bestrykes med fett och hvaröfver han för
öfver 70 skepp ned i den spärrade
hamnen. Morgonen därpå angripes staden både
från land- och sjösidan, och den i
kristenhetens annaler ödesdigra 29 maj 1453
intages kejsarstaden efter ett ohyggligt
blodbad, hvarunder Konstantin XI finner
en ärofull död. Muhammed håller sitt
intåg i triumf.
»Med beundran och tillfredsställelse»
— heter det — »beskådade han de
härliga kyrkorna och palatsen. På
hippo-dromplatsen fångades hans öga af den
af tre sammanflätade ormkroppar
bestående pelare, som en gång tillhört det
delfiska oraklet. Med sin stridsyxa
gaf han ett af dessa ormvidunder, som
i hans ögon voro stadens
skyddsgudom-ligheter, ett slag under käken. Vid
Sofiakyrkans hufvudingång steg han af
hästen och gick in i templet. Han
befallde, att detta genast skulle förvandlas
till en moské; korsen togos ned, bilderna
på väggarna öfverkalkades. Samma dag
besteg muezzin det högsta tornet och
kallade de troende till bön i Allahs och
profetens namn. Imamen predikade, och
Muhammed II höll tacksägelse för segern
vid hufvudaltaret. Från Sofiakyrkan
begaf han sig till Cesarernas stolta, men
öde och härjade palats. En dyster aning
om den mänskliga lyckans osäkerhet
skall ha gripit honom, och han
upprepade halfhögt en strof ur en persisk
dikt:
Nu spindeln väfver sin väf i Cesars sal
och ugglans tjut förkunnar den flyktande tidens
gång.»
Och sannerligen! Ej kunde vi, det
tjugonde seklets barn, ana, när
Balkankri-get bröt ut, att det faktiskt varit nära,
att i dessa dagar halfmånen öfver
Sofiakyrkans kupol utbytts mot det kristna
korset och den enligt sägnen afbrutna
mässan blifvit fullbordad. Och ännu
medan dessa rader nedskrifvas, står
Europa undrande och spörjande, huru allt
skall sluta.
Muhammed II säges hafva visat
tolerans mot den kristna religionen i den
eröfrade staden, och faktiskt har en
grekisk kyrka funnit ett slags fristad inom
det turkiska välde, som alltifrån det
nyssnämnda ödesdigra året hållit sig fast i
Europas sydöstra horn.
Men det är hög tid att gifva besked
om halten af den nya religion, som långt
före turkarnas intagande af
Konstantinopel vetat att göra kristenheten det
största afbräck utom Europas gränser
och särskildt i norra Afrika sopat bort
blomstrande kristna kyrkosamfund.
Muhammed var icke en stor personlighet men
en stor religionsdanare. Han förstod i
sin tid pä kornet hvad hans folk behof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
